Söndagsmiddag med bismak – av toksekt
Hur skulle jag lägga fram det hela?
Var det okej att dra min domedagspredikan rakt av?
Att säga att de bara hade åtta år på sig.
Att de kanske bara hade åtta år på sig, innan de skenande växthusgaserna skulle slita dom ur deras designade boningar och kasta dom tillbaka till perm.
En period i jordens historia då mängden koldioxid plötsligt började löpa amok och utplånade allt.
Allt utom svamp och alger.
Det var söndagsmiddag.
Sönerna och min nästan svärdotter var på ingång och jag hade förberett mig.
Jag hade förberett ett samtal om klimathotet.
Jag ville diskutera vad det eventuellt kunde betyda.
Vad det kunde betyda för ... framtiden.
För deras framtid.
För det handlade väl mest om dom?
Om deras framtid.
Hade lagt fram några miljöböcker och kände mig litet grand som min egen mamma, när hon skulle sexualupplysa på 50-talet. Domedagspredikningar? Hade inte det en bismak av Vakttornet och religiösa toksekter i USA?
Att tyda tecken i skyn, var inte det antiintellektuellt?
Att tro, men inte riktigt veta.
Så jag gick ut löst.
”Har ni läst om klimathotet?”
Ingen reaktion, några skämt bara.
”Har ni funderat på det?”
”Vaddå?”
Nej, klimathotet hade inte lyckats tränga sig igenom deras Ipodar och jag slog till.
Utan barmhärtighet berättade jag om skyfall och översvämningar. Om eldstormar och hur miljontals människor kanske inte längre skulle ha något vatten. Om hur haven skulle surna och regnskogar brinna. Jag berättade om svält, epidemier och folkvandringar.
Och att ingen nu levande människa egentligen visste hur det ena skulle påverka det andra.
Sönerna lyssnade, men de sa ingenting.
Men min nästan svärdotter sa: ”Är det sant?”
”Ja, och får vi inte stopp på koldixidutsläppen inom 8 år, så är det kört.”
Och därefter öste jag på om att världens ledare inte var tränade att lösa globala problem. Att egoism och särintressen fortfarande styrde. Och att en hungrig marknadsekonomi tror att biosfären är deras privata kloak.
Efter den salvan, var jag redo för någon slags reaktion.
Men det kom ingen.
”Vad säger ni”, frågade jag.
Fortfarande inget svar.
Envist: ”Men vad säger ni?”
Det blev lång, lång tystnad innan den äldste sonen svarade: ”Mamma, vi vill ingenting veta.”