Den som hämnas förgör sig själv främst

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi sydafrikaner är väl som folk är mest. I ett avseende är vi dock speciella. Vi är ett förlåtande folk.

Så presenterade den berömda jazzsångerskan Miriam Makeba sitt land och sitt folk vid jazzfestivalen i Stockholm nyligen. Orden har dykt upp i mina tankar de senaste veckorna då jag, som så många andra, har följt händelserna i Israel och Libanon under stigande förtvivlan.

Vid slutet av förra århundradet befarade de flesta experter på internationell politik att ett blodbad skulle bryta ut i Sydafrika den dag apartheidsystemet kollapsade och den färgade befolkningen reste sig för att utkräva hämnd för århundradens förtryck och decennier av systematisk diskriminering.

Så skedde inte. Kanske därför att rätt man råkade befinna sig på rätt plats i ett avgörande historiskt ögonblick.

I första hand syftar jag förstås på den kloke Nelson Mandela som höll i tyglarna för ANC och den svarta majoriteten när förhandlingarna med den vita minoriteten tog vid och demokratiseringen av den Syd-afrikanska republiken startade. Men även F W de Klerk var bättre skickad för den roll som ”återtågets hjälte” som Hans Magnus Enzensberger skulle ha sagt, än hans mer fanatiska företrädare skulle ha varit.

Emellertid hade inte några enstaka försonlighetens riddare lyckats stävja utbrott av våld och död i vedergällningens tecken om folkmajoriteten verkligen hade brunnit av indignation över den behandling den utstått och krävt att få ge igen.

Men sådana var inte sydafrikanerna. De odlade inte någon offermentalitet som skulle ge dem odiskutabel rätt att ge sig på sina förtryckare när de hade befriats från sina bojor. De hängav sig inte åt sin kränkthet och sina drömmar om hämnd, om att ”återställa balansen”.

Eller kanske drömde många sådana drömmar. Men de hade lärt sig av sina eftertänksamma ledare att vissa drömmar ska man bara drömma, aldrig förverkliga. Hämnaren förgör nämligen alltid främst sig själv.

Man tillsatte sanningskommissioner i stället för att ta till vapen och starta ett inbördeskrig. Sanningskommissionernas uppgift blev inte att döma och straffa. De skulle utforska och bearbeta det förflutna i grundliga processer som för tanken till en gigantisk kollektiv samtalsterapi.

Så kunde läkande och försonande krafter tas i bruk i den nationella psykodynamiken och Sydafrika slapp att blöda för sin demokratiska rekonstruktion.

I Mellanöstern har de inblandade parterna betett sig exakt tvärtom. Inget glöms och inget förlåts bland dem som leder den hårdföra politiken i Israel, i Palestina, i Hizbollahs Libanon, i hela regionen där hämndspiralerna vrider sig runt hatets axel i oändlighet.

Visst är det kamp om inflytande, makt och intressen som underhåller konflikten i Mellanöstern. Men psykologiska förhållningssätt på gruppnivå spelar också en roll för konfliktens olöslighet, något som exploateras av politiska ledare.

Både de styrande israelerna och palestinierna samt deras respektive bundsförvanter odlar i djupet av sitt kollektiva undermedvetna sin offermentalitet som ligger till grund för idén om den berättigade hämnden. Så blir hämnaren förövare och den tidigare förövaren blir ånyo offer som ruvar på den rättmätiga hämnden.

Visst finns andra, förnuftigare tänkesätt inte minst i Israel. Men de som tänker i hämndspiralens banor sitter vid makten, inte bara i Israel givetvis, men också där och framför allt i USA vars inflytande i regionen inte kan överskattas.

I Vita huset sitter en man som brinner av rättfärdighet, alla kategorier. En man som tror på vedergällning med vapenmakt. I denne mans idévärld glider ett angripet lands rätt att försvara sig omärkligt över i dess rätt att också hämnas.

Så flyter blodet i Mellanöstern i ett slags inbördeskrig – på snart sextionde året.

Yrsa Stenius