Tro inte på allt som skrivs på Twitter
Alltför många journalister brådskar ständigt med att föra fram sina egna lidelsefullt korrekta åsikter på mikrobloggen Twitter. Samma människor är också blixtsnabba att tolka andras synpunkter i samma forum.
Inläggen belastas sällan av fakta. Rykten vidarebefordras fullkomligt okritiskt. När sedan den samlade volymen inlägg misstolkas som breda opinioner tillmäts skvallret i praktiken oproportionerlig betydelse i den offentliga debatten.
Drev, alltså. Och viskleken upphöjd till ritual.
80 000 personer i Sverige skriver inlägg en gång om dagen eller mer. Inte ens en procent av befolkningen. Ytterligare 100 000 till har inte skrivit något de senaste 30 dagarna. Svenska Dagbladets utmärkta redovisning häromdagen visar att fenomenet växer, men också att användarna håller sig i huvudsak inom sina egna grupperingar. Journalisterna för sig. Politikerna för sig och så vidare. Forum för internt käbbel och inbördes beundran.
Reportern Tobias Brandel sammanfattar: ”kartläggningen visar att den som hävdar att sociala medier bryter ned traditionella makthierarkier och gränser mellan människor tyvärr har fel”.
Risken med detta är förstås att journalister mer och mer ägnar sig åt att referera så kallade Twitterstormar skapade av kolleger, eller av tongivande figurer i närliggande kluster som journalisterna är satta att bevaka.
Den egyptiske statsvetaren Mariam Kirollos var gäst hos mig i Radio1. Hon twittrade i sex veckor om vad hon såg med egna ögon på Tahrirtorget i Kairo, när det var som värst före Mubaraks fall. Nu undrade hon hur folk i Väst kunde kalla upproret för Twitterrevolution. Egypten har en befolkning på 82 miljoner men bara 130 000 Twitteranvändare. Hon frågade:
– Hur kan ni säga så, när många av dem som gick ut på gatorna och offrade sina liv inte ens kunde läsa eller skriva.
Svaret är givet. Den som tror att världshistorien plötsligt drivs av Twitter kan lika gärna tro på allt som står i Grönköpings veckoblad.
Den åskådningen gjorde i praktiken att en pseudohändelse i förra veckan i Göteborg förvandlades till känslostormar på nätet, tvedräkt bland feminister, reportage i Studio Ett och löpsedlar om elake Janne Josefsson.
Det fanns gott om grävande journalister på plats. Många mycket duktiga. En del andra bara pretentiösa. Men trots att debatten i efterhand kallats ”Årets mediehändelse” föll det ingen in att filma eller banda den med mobilen.
Visst fan, jag glömde, det går ju inte att göra samtidigt som man twittrar.
Varför Sofia?
När debatten rundades av grep journalisten Sofia Mirjamsdotter en mikrofon och utnämnde kollektivt fem av sex deltagare till gubbslem. Jag frågar henne i Radio1 i eftermiddag: Varför?
Gubbslem ett festligt ord
Ropen om gubbslem är tyvärr det enda som finns dokumenterat från debatten. Gubbslem är ett festligt ord, som sätter fantasin i rörelse, men egentligen är det namnet på en encellig alg som lever i insjöar.