Det sista som överger människan är hoppet

Satt och kollade på när brorsan och hans flickvän spelade Risk. Inte som pacifist, utan som loosern som åkte ut. Några små felbedömningar och vad ska jag säga. First I tried to take Manhattan and then I tried to take Berlin, och sedan blev jag krossad av brorsans imperialistsvin till armé. (Jag hade knappt börjat smutta på min härförar-konjak som jag hade hällt upp till mig själv.)

Försökte lansera nya spelregler efter det – en variant där man kunde få chansen att komma igen genom ett terroristläger ute i öknen. Idén fick ringa fäste. Så jag hamnade på åskådarplats och kallade mig neutral och svensk och drack bag-in-boxvin i?stället.

En position som inte kändes helt ovan.

Det är inte lätt med krig. Jag vet inte mycket om krig, och jag vet inte mycket om försvarsstrategier. Men en sak fattar jag. 50 000 soldater är mer än 50 soldater. Så med det i åtanke. För det här har oroat mig på sista tiden.

Jag är inne på det svenska försvarets hemsida och läser att ”Vårt försvarssystem grundar sig på den allmänna värnplikten och den höga försvarsviljan.”

Jaså. Den. Tänker man ju. Och blir genast nyfiken på hur det strategiska upplägget ser ut. Under ett avsnitt som beskriver hur Försvaret bemöter anfall får man reda på att ”Det rikstäckande territoriella försvaret har två centrala mål: att hålla strategiskt viktiga områden samt att genom att utnyttja det djup riket skänker fördröja och nöta ut inkräktaren, varvid man på utvalda platser kan uppnå den övermakt som är nödvändig för att kunna slå fienden.”

Det är fint. Det sista som överger människan är hoppet.

Sist jag hörde något om den allmänna värnplikten låg min inkallade brorsa och käkade gratis wienerbröd på ett ställe där folk blev inkvarterade i brist på sysselsättning och militära resurser. Och det här var ändå i slutet på 1990-talet. På den tiden blev i princip alla pojkar inkallade till lumpen när de blev myndiga – cirka 50 000 per år. I?dag ligger snittet på cirka 8 000 pojkar om året.

Och det här tillhör ju den typen av saker som man helst inte vill prata om.

Som jag. Jag tycker att det är svårt.

Jag gillar inte lumpen. Jag har alltid tyckt att lumpen är ett sunkigt sammanhang med en sunkig form av gemenskap där onormala män plötsligt framstår som normala och tvärtom.

Samtidigt. Jag vill inte ha en yrkesarmé heller. Jag är en sådan som blir mörkrädd när försvaret nu söker efter frivilliga tjejer med riktade annonser som visar upp en bild på en gallskrikande unge och texten ”Bli au pair – Eller kör stridsvagn, spräng en bro och ta befälet” och rubriker som ”Lumpen gör pojkar och flickor till män”. Den typen av attityd och den typen av frivilliga. Då har jag hellre en motvillig armé som består av wienerbrödskäkande grabbar som fortfarande inte har fattat hur man håller i ett gevär och som ställer frågan ”varför?” när någon jeppe med simborgarmärken på mössan står och skriker att nu ska ni vakta det här skogsbrynet på obestämd tid.

Samtidigt så är jag ju inte naiv. Jag inser att vi inte kan bygga ett snyltförsvar som går ut på att Nato ska undsätta oss av ren hygglighet när våra svenska soldater har utnyttjat ”det djup riket skänker” och grävt ner sig i skogen.

I dag leker vi låtsasleken att den allmänna värnplikten och det svenska försvaret fortfarande fungerar. Bara en liten förvarning. För det vore oerhört löjligt om vi satt och spelade förvånade sen.

En dag inom en snar framtid kommer politikerna att säga att vi måste gå med i Nato. Och när de säger det, kommer de att ha sett till att det har blivit sanning. Vi kommer att sitta på åskådarplats och suga på ett glas bag-in-boxvin och kalla oss neutrala och undra varför vi inte får vara det längre.

Undra hur vi kunde missa något så centralt som diskussionen om den svenska neutraliteten och alliansfriheten.

Följ ämnen i artikeln