Väntat och glädjande att Hermansson frias för förtal

Tidigare S-toppen Ann-Sofie Hermansson beskrev två  kvinnor som ”extremister” som ”ickedemokrater”.

Att Ann-Sofie Hermansson än en gång frias för förtal var endast marginellt mer sensationellt än att Magdalena Andersson föreslås bli ny sosseledare.

Måtte nu den eländiga debatten om denna cirkus en gång för alla ta slut.

Det är en cirkus som har vållat många rubriker, men då hela historien är snårig och då det har gått ett tag sedan den senast var aktuell är det nog lika bra att rekapitulera bakgrunden innan jag kastar mig över dagens dom i hovrätten.

I mars 2018 ställde tjänstemän in en visning av filmen ”Burka songs 2.0” och en efterföljande debatt som två kvinnor, som deltar i debatten om muslimers rättigheter, skulle delta i.

Ann-Sofie Hermansson, som vid denna tid ännu var ordförande för Göteborgs kommunstyrelse, ställde sig på sin blogg bakom beslutet och kallade kvinnorna för bland annat ”extremister” och ”ickedemokrater”.

De utpekade kände sig förtalade och väckte ett så kallat enskilt åtal, vilket betyder att de själva var åklagare i den rättegång som följde.

 

Men det här är nu inte bara en juridisk fråga. Härvan har också blivit ett av de mer beklämmande inslagen i det pågående kulturkriget. Vilket inte säger lite, då det mesta i detta krig är beklämmande.

Ett av de mest underhållande inslagen under förhandlingen i tingsrätten var då det visade sig att ett av Hermanssons sakkunniga vittnen hade gett ut en bok på Timbro, den borgerliga tankesmedjan.

Folk tillhörande den andra sidan nästan svimmade och domare Mats Hagelin fick ryta ifrån för att få tyst i salen.

Men team ”Soffan” var inte ett dugg bättre. Långa klagosånger på ledarsidor och i debattartiklar om en politisk process och att hela yttrandefriheten står på spel.

Ursäkta, men ska inte människor som upplever sig vara förtalade få vända sig till juridiken för att få hjälp?

 

Nu fastställer hovrätten tingsrättens friande dom. Den före detta proffspolitikern Hermansson, som avsattes efter en intern maktkamp året efter blogginlägget, har inte gjort sig skyldig till förtal.

Domen är glädjande och föga överraskande.

Jag skriver glädjande, då ett land som inte tillåter någonting så diffust som anklagelser om extremism är ett land som saknar en yttrandefrihet värd namnet.

Hovrätten för ett resonemang om den i och för sig svårdefinierade relationen mellan förtal och rätten att uttrycka åsikter och landar i att ett förtal bör innehålla någonting konkret som går att pröva mot verkliga förhållanden.

Extremist? Det ligger i betraktarens öga vem som är det. Vissa är av åsikten att Jimmie Åkesson är en. Andra att Annie Lööf är det.

Att fritt få uttrycka sin åsikt om den saken är en nödvändighet i ett hyfsat fritt samhälle.

Nu kan i och för sig även allmänt kränkande uppgifter ibland utgöra förtal, men domstolen konstaterar dessbättre att Hermanssons omdömen fälldes i en pågående samhällsdebatt och att yttrandefriheten i det sammanhanget måste vara vidsträckt.

Gott så. Frågan är vad som händer nu.

 

Vissa debattörer har varnat för att det här bara är början, att vi kommer att få se en taktik ta form i vilken ideologiska fiender tystas med hotfullt viftande om enskilda åtal och obehagliga rättegångar.

Det vore förfärligt om så blir fallet. Men det har nu gått ett och ett halvt år sedan den första domen föll, och såvitt jag vet har ingen försökt sig på något liknande.

I tingsrätten dömdes kvinnorna att betala Hermanssons rättegångskostnader, 190 000 kronor. Nu åker de på ytterligare 376 000.

Jag tror att risken för att åka på en ekonomisk smäll i den här storleksordningen kommer att ha en kraftigt nedkylande effekt på den som till äventyrs får för sig att använda förtalsbestämmelsen som politisk metod.

När nu allt är sagt och gjort vore det en lisa för själen om dessa kulturkrigets aktörer tar sig samman, glömmer den här erbarmliga soppan och går vidare med sina liv.

Men det är väl för mycket begärt.