Om 30 år kommer alla ha en dödsklocka
Jag har en klocka på mitt skrivbord som visar hur länge jag har kvar att leva.
Ingen utom jag tycker att det är en bra idé. De flesta blir till och med arga när jag berättar om Dödsklockan.
Men tänk om ni har fel, och jag har rätt?
När jag var liten trodde jag att man dog när man fyllde 40 år. Så här i efterhand förklarar en enkel Google-bildsökning varför. Alla såg så gamla ut! Den som var 40 såg ut som 70 och den som var 20 såg ut som 50. Själv klädde jag mig som en 40-åring redan som 11-åring. Bilden på mig och min bästis Pontus från skolavslutningen 1992 hade garanterat kategoriserats som ”pigga män i medelåldern” av Tinders algoritm om jag av (högst oklar anledning) hade laddat upp den där.
Men tro det eller ej: jag överlevde min 40-årsdag. För att fira köpte jag en klocka från min favoritbelgare, Dries Depoorter, som med hjälp av artificiell intelligens och annan ny teknik hjälper oss att se världen ur nya perspektiv. Som projektet Border Birds där han uppmärksammar invandringsfrågan genom att låta AI identifiera fåglar som passerar omdiskuterade gränser, som den mellan Mexiko och USA eller Marocko och Spanien – och därefter sälja bilderna. Men nu var jag ute efter klockan ”Shortlife”, vars syfte är att visa hur kort livet är. Genom att avslöja kön, födelsedatum och i vilket land jag bor fick jag en klocka som i procent visar hur länge jag har levt av mitt liv, baserat på de olika parametrarna. Med andra ord: en AI-driven dödsklocka.
Nu står Dödsklockan på mitt skrivbord och den visar att jag har levt 47,4 procent av mitt liv. Det är alltså 52,6 procent kvar. Stress, ångest ... Jag förstår om jag framstår som galen. De röda siffrorna är en ständig påminnelse om allt jag inte kommer att hinna säga, göra och känna innan jag dör. En känsla av att allt snart är slut, när allt annat känns evigt och oändligt. Allt utom min klocka och därmed mitt liv. För somliga kan Dödsklockan säkert även leda till verklighetsflykt. Att man inte lever i nuet och därmed får svårt att fokusera och tappar all ambition. För mig är det tvärtom. Dödsklockan påminner mig om livets förgänglighet. Att mina barn inte alltid kommer att vara barn. Att tiden för lek är nu, inte sen. Den tar mig ur ett ekorrhjul av kommunikationspingis och digital administration och uppmanar mig i stället till att fatta svåra beslut. Såna som förändrar och utvecklar människor från grunden. Den ger mig mod och energi att orka lösa mina största problem i stället för att göra det lätta, meningslösa. Men framför allt påminner den mig om att prioritera det jag älskar. Vad är roligast? Vad kan göra avtryck? Vad borde jag göra nu? Dödsklockan har alltid svaret. Och den där initiala stressen över att allt snart är över dämpas snabbt av insikten av att jag har flera decennier på mig att säga, göra och känna allt det där jag ska hinna med innan jag dör.
Artificiell intelligens kan inte se in i framtiden, men den kan analysera enorma mängder data, skapa mönster och lägga pussel – och utifrån insikterna göra betydligt mer kvalificerade gissningar än en människa. Det är lite som att tävla mot en termometer om att gissa hur kallt det är ute. Men bara lite. Vår livslängd avgörs av en rad olika parametrar. Tyvärr är otur är en av dem, och otur är omöjligt att förutse (eller..?). Så något facit tror jag inte vi kommer att få. Däremot är jag övertygad om att det kommer att finnas betydligt mer avancerade Dödsklockor i framtiden. Bara för ett par veckor sedan avslöjade danska forskare att de har skapat en algoritm som redan har lyckats pricka in när miljontals människor kommer att dö. Algoritmen, som har fått namnet THE DOOM CALCULATOR av de brittiska journalisterna, har rätt i hela 75 procent av fallen.
Men det här är bara början. Den danska dödsminiräknaren är trots allt bara i sin linda. På sikt kommer den att bli ännu mer träffsäker när den matas med fler parametrar och mer data om sina offer. Kostvanor, fysisk aktivitet, sömnkvalitet, droganvändning, stressnivåer, miljöfaktorer, sociala interaktioner ... Hur länge vill du att jag fortsätter? Människan kommer att förvandlas till vandrande datainsamlare – och allt du behöver göra är att dela med dig av din data, så räknar algoritmen ut resten. Därför tror jag att många kommer att ha egna Dödsklockor i framtiden. Även du. Det är så med paradigmskiften; nya idéer som till slut blir en accepterad standard. De framstår ofta som galna tills de inte längre gör det. Och den processen tar ofta 30 år. Särskilt när teknik är inblandad.
Låt mig avsluta med ett exempel: När jag växte upp på 80-talet hade trepoängaren nyligen introducerats i basketens värld. Plötsligt fick spelarna tre poäng för långa kast i stället för två. Men alla vågade inte utmana ödet. De som misslyckades fick nämligen utstå publikens, kommentatorernas och tränarnas vrede eftersom de ansågs vara egocentriska. Så till en början var det bara de modigaste som försökte sig på den där nya galna innovationen. 30 år senare visade dataanalysen att trepoängaren är det säkraste kastet, förutom om du står precis under korgen. Om vi spolar fram bandet ytterligare 15 år till i dag, har trepoängaren förändrat sporten från grunden. I dag används vapnet så pass ofta att många anser att sporten har blivit tråkig. Från galen till tråkig på 50 år.
Då blir frågan: kommer du att leva när vi alla har egna Dödsklockor? Köp en Dödsklocka redan i dag så får du svaret.