Julen ska bli min egna personliga revansch
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Nu är det race.
Nu är det revansch.
Nu är det jul.
Har stoppat ner nio listor i handväskan. Listor med säkert hundra ”måsten”, uppdelade i olika sektioner.
En lista för drickat: julöl, svagdricka, julmust, vin, glögg och sherry (vad jag nu skulle med det till).
En lista för allt som inte hinner ruttna före julafton: typ folie, ljus, olika sorters formar, nötter, russin, kakao, socker, sirap, kryddnejlikor, marsipan och choklad, osv.
En lista för grädde och sånt.
En lista för frukt och grönt: äpplen, apelsiner, rödlök, grönkål, rödkål och alla andra sorters kål.
En lista för inlagda sillar.
En lista för rött kött: skinka, fårbog, renstek, korvar och pastejer.
En lista för hyacinter, amaryllis och tulpaner.
En lista med bröd: saffranslängd, vörtlimpa och pepparkaksgubbar.
Och så slutklämmen – listan med julklappar.
Det är ett race.
Men för mig handlar det också om – revansch.
En sorts återupprättelse.
Eller är det bara plats i korgen?
Och förklädet på.
Förra julen blev ett fiasko.
Minns inte hur jag tänkte, men det var något med att det inte skulle vara så mycket gristrynen, barr och stornästa tomtar.
Det skulle vara nytt.
Framkant.
Det skulle bara vara blommor och ljus.
Det blev en flopp.
Så fort mina söner begrep att jag varken hade skinka eller julmust, så vände de på klacken och gick. Som två bröder Lejonhjärta traskade de iväg till Seven Eleven för att säkerställa traditionerna.
En fröjdefull jul.
Och där köpte de en färdigkokt skinka med en fejkad fettrand och massor med julmust.
Jag fattade vinken.
Jag förstod budskapet och det är därför som jag har varit så samvetsgrann med de där listorna och alla hundra måsten.
Och jag böjer mig.
Jag vet min plats och har snappat att det är tradition som gäller. Att det ska vara barr, tomteluvor och fläsksvål. Och att ingenting får rubbas, fastän världen redan har vänt sig uppochner.
Det är bara en detalj som retar mig och som jag går och ältar.
Vet ni hur länge en sån här ”hundra-måsten-middag” varar?
Två timmar, inte en sekund mer.
Sedan reser sig mina söner och min nästan-svärdotter och drar iväg till nästa ”hundra-måsten-middag”.
En fråga: Hundra ”måsten” och två timmar.
Är det en god jul?