Man kanske skulle köpt en cykelhjälm också?
När Fan blir gammal skaffar han cykelhjälm. Jag är inte där riktigt ännu, men det faktum att jag ens börjat överväga saken gör mig nervös. Vad ska folk tycka?
För snart tio år sedan och i en helt annan kvällstidning skrev jag en spalt om hur jag minsann aldrig skulle sätta på mig en cykelhjälm. Jag hävdade att det var en överlevnadsfråga (att inte bära hjälm). Texten slutade så här: ”Och om den dagen ändå kommer då vi rullas in på akuten med Grand Canyon mellan öronen och långfingrarna likstelt uppsträckta i barnsligt trots – då ska läkaren luta sig fram för att uppsnappa våra sista ord i en hes viskning: – Born to be wild ?”
Så sent som 1998 skrev jag i denna tidning en liknande litania med rubriken ”För mig är cykelhjälm som ett skojigt tillval”. Där drev jag även tesen att de sämsta
cyklisterna är de som har cykelhjälm: ”De självutnämnda proffsen som fånigt flämtande susar fram med aggressiva ansiktsuttryck.”
Det sistnämnda vidhåller jag.
Men annars börjar jag vackla.
Häromdagen pantade jag vinterns ölburkar och köpte en cykel. En rejäl och stabil pjäs med sju växlar och faktiskt även både skärmar och lykta. Nu ska idehullet trampas bort och någon slags kondition återerövras. Jag har fyra kilometer till jobbet och tre månader kvar till semestern. Det bör räcka för att klara badbyxor även i år.
Jag nästan frustade och slog med hovarna av rastlöshet innan försäljaren blivit klar med all byråkrati. Väl ute på gatan stegrade jag min nya stålhingst. Det är möjligt att jag faktiskt även skrek ”yiihaa!”.
Sen skrek däcken, och det var inte mina. Det var en tjej i en liten svart Peugeot. Hon hade tvärnitat. Förmodligen för att hon inte var säker på om hennes bil skulle klara en frontalkrock med en vårrusig åttiokilos cyklist. Det kan också ha varit en reflexhandling.
Hur som helst. Jag gjorde en lam gest för att säga förlåt och fick ett ilsket rödlackat långfinger tillbaka. Hon var arg. Jag var dum och det var då jag kom att tänka tanken för första gången: Man kanske skulle ha köpt en cykelhjälm också?
Det är snart en vecka sen. Sedan dess har jag brottats med frågan. Att ha eller inte ha. Cykelhjälm. Jag trivs med livet och stannar gärna kvar i det. Jag vill inte dö med pannan runt en trottoarkant. Därför cyklar jag försiktigt. Men cykelhjälm?
Jag förstår precis vad den är bra för. Alla rationella skäl talar för att man ska ha cykelhjälm. Statistiken är på hjälmbärarnas sida. Barnen står runt mig med tårfyllda ögon och frågar varför bara dom ska ha hjälm.
Vad ska jag svara? Att cykelhjälmen är själva symbolen för kapitulation och underkastelse i det överbeskyddande kontrollsamhället? Att den rusiga livs-
glädjen som uppstår då håret fladdrar fritt i vinden är viktigare än känslan av falsk säkerhet? Att det är viktigt för själen att få behålla en sista kontakt med vilddjuret inom mig?
Eller ska jag säga som det är: att man ser ut som en fåntratt när man har cykelhjälm?