En ny lag är ingen lösning
Så var det dags för ännu en debatt om samtycke i sexualbrottslagen.
Få ämnen är omgärdade av så många missförstånd och så stora förhoppningar som inte kommer att infrias som detta.
Egentligen finns det ännu inte så mycket att diskutera.
Lagman Mari Heidenborg och den tillsatta parlamentariska kommittén kommer först i höst att presentera ett färdigt förslag för remissinstanser och lagstiftare att ta ställning till.
På Svensk Juristtidnings årsmöte i måndags redogjorde Heidenborg dock kort för innehållet i arbetet som den förra regeringen gav henne i uppdrag år 2014. Hon vill redan nu ha synpunkter och invändningar, vilket förefaller vara klokt.
I dag krävs att gärningspersonen använt våld, hot eller har utnyttjat att någon har varit berusad för att det ska räknas som våldtäkt. I framtiden ska det räcka med ett nej.
Är det ett klokt förslag? Det återstår att se. Att ha åsikter om nya paragrafer innan de ens är redovisade vore oseriöst.
Debatten om samtycke är dock inte ny och om den går det att säga ett och annat.
Minst uthärdliga är de personer, påfallande ofta män, som raljerar över att statsfeminismen har perverterat lagstiftningen och att samtycke innebär att en hederlig karl inte längre ska få sig ett skjut utan att först försäkra sig om att kärringen skriver under ett kontrakt där hon garanterar att samlaget är frivilligt.
Antingen är dessa individer så enfaldiga som de låter. Eller så låtsas de vara det. Jag kan inte bestämma mig för vilket som är värst. Självfallet kommer inte paragrafen att se ut på det viset.
Mindre huvudvärksframkallande är den andra extremen, som dock olyckligtvis sätter en alltför stor tilltro till vad straffrätten kan åstadkomma med införandet av ett samtyckesrekvisit i lagen.
Det låter ibland i debatten, inte minst i sociala medier, som att en reform av detta slag kommer att leda till betydligt fler fällande domar. Så är emellertid inte fallet.
Sexualbrotten är annorlunda än andra brott. Det finns ingen anledning att tro att någon har samtyckt till att få sin väska ryckt, men sex är någonting som människor ägnar sig åt frivilligt, inte sällan med betydande förtjusning.
Män och kvinnor träffar varandra på krogen, attraktion uppstår och de går hem med varandra. Sedan händer någonting. De två har olika uppfattningar om exakt vad, alkohol finns ofta med i bilden, vittnen är det i regel ont om och stödbevisningen tenderar att vara skral.
Bevissvårigheter som inte försvinner med ny lagstiftning.
Detta vet politikerna, men få ämnen gör dem så neurotiska som dessa brott. Lagen har ändrats gång på gång utan att problemen har upphört.
Även förra gången sexualbrotten utreddes, år 2010, föreslogs samtycke. Men riksdagen slängde tanken i papperskorgen. Sedan dess har socialdemokraterna dock svängt i frågan och förslaget har betydligt större möjligheter att bli verklighet denna gång.
Det är möjligt att den nya utredningen är mer genomtänkt än vad den förra var. Men lösningen på problemet med att så hopplöst få anmälningar om sexualbrott leder till åtal är inte att för femtioelfte gången skriva om lagen.
Lösningen är arbete med unga människors värderingar och bättre och mer robusta polisutredningar.