Skydda oss från författarna när biografin blir dokusåpa

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-29

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det moraliska dilemmat med romaner som kränker existerande människor, och lämnar ut mycket privata förhållanden till en skvallrande offentlighet, har diskuterats i Sverige ända sedan Strindbergs dagar.

Konsten och Litteraturen ska ha sin frihet, men är det försvarligt att tillfoga människor av kött och blod irreparabla publicitetsskador bara för att man gör anspråk på att skriva skönlitteratur när man skoningslöst klär av dem inför publik?

En upprörd men principiellt viktig debatt i detta ämne fördes för snart tjugotre år sedan då Jan Myrdals ”Barndom” kom ut.

Författarens porträtt av föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal var inte nådigt – särskilt onådigt var det mot mamma Alva – och när slumpen därtill ombesörjde att Alva Myrdal fick Nobels fredspris samma höst som boken publicerades, blev ju sonens offentliga lustmord på modern extra motsägelsefullt och dramatiskt.

Personligen tillhörde jag dem som ansåg att Jan Myrdal var oförlåtligt skoningslös mot sina föräldrar. Han visste lika väl som alla andra att Alva och Gunnar nu var gamla, brutna av sjukdom och helt försvarslösa. I sin bok blandade han fakta och fiktion, vilket innebar att berättelserna Jan Myrdal berättade om föräldrarna var både verkliga och påhittade. Detta gjorde de gamla fullkomligt utom sig.

Jag kan än i dag tycka att Jan Myrdal tajmade publiceringen av sin bok på ett hänsynslöst sätt. Men i övrigt har jag bytt åsikt. Det beror på att jag med den distans tiden skapar till skeenden i det förflutna kan finna att Myrdals uppväxtskildringar är väl gestaltad litteratur.

Jag är ingen beundrare av Jan Myrdal som politisk tänkare eller tänkare överhuvudtaget men jag kan inte förneka att han i sina böcker om sin uppväxt är en mycket god författare.

Visst faller djupa skuggor över hans dagars världsberömda upphov allt medan han berättar. Men historien handlar om något djupare. Den handlar om en ung pojke som vrenskas under trycket av en familjemyt.

Därmed är naturligtvis inte den principiella problematiken – vad författaren under skönlitterär täckmantel understår sig att påstå om identifierbara personer – ur världen. Men den är avgjord för denna gång. Jan Myrdals författarskap måste godtas även till det pris hans föräldrar fick betala.

Jan Myrdals systrar har för övrigt i sina på ytan mycket välkammade och respektfulla skildringar av det myrdalska barndomshemmet, skildrat samma emotionella grundupplevelse av övergivenhet mitt bland alla pedagogiska ideal som brodern talar om. Denne har bara tagit fiktionen till hjälp för att berätta sin sanning.

Om litterär kvalitet i vissa sammanhang kan uppväga de invändningar man kan resa mot att identifierbara personer får sina liv uthängda i skönlitterär form så är samma operation djupt bekymmersam när kvaliteten saknas.

Det borde vara förläggarnas uppgift att verkligen granska om den litterära talangen är tillräcklig när kända mäns och kvinnors vuxna barn kommer sättande med sina manuskript där föräldrarna vällustigt puffas ned från offentlighetens piedestaler, måhända i ren hämndlystnad.

Jag har svårt att förstå varför Cecilia von Krusenstjerna i fjol skulle släppas ut på marknaden med sin förfärliga skildring av modern Christina Gyllenhammar och morfadern Gunnar Engellau, i något som kallades en roman men som var en lös komposition skrivna stycken.

I år har turen kommit till SE?Bankens chefsekonom Klas Eklund vars son Sigge inte skriver oävet, men har alldeles för litet att säga för att en publicering av hans historia ska vara motiverad. Om det inte vore för det föga smickrande porträttet av fadern och farfadern, skådespelaren Bengt Eklund.

Visst kan jag förstå att även förläggarnas omdöme påverkas av reality-tv och dess tidsanda, men nog borde de ändå kunna motstå frestelsen att spekulera i känt folks privata förhållanden när dessas barn vill utnyttja sitt medfödda tillträde till offentligheten i personliga vendettor.

Framför allt borde förläggarna besinna sin skyldighet att skydda dessa ”författare” mot dem själva.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln