Morfar gav aldrig mormor kredd

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Egentligen förstår jag inte varför jag aldrig har besökt min mormors grav.

Men nu var det i alla fall dags.

Och tillsammans med familjens alla kvinnor knastrade jag över gruset på Norra kyrkogården.

På jakt efter mormor.

Till saken hör att min mormor inte är vem som helst. Hon är släktens stjärnskott, snudd på helgonförklarad. Den som det alltid talades om.

Jämt malde mina mostrar om mormor. Hur "begåvad" hon var. Hur hon från ingenting hade startat det där företaget och "försörjt hela familjen". Hur allting bara blev bättre - och bättre. Fler rum och roligare kalas.

Och hur sorglösheten spred sig.

Och så bittermandeln som mostrarna tuggade om och om igen: att mormor aldrig fick något erkännande.

Att morfar aldrig gav henne någon kredd.

Inte ett ord.

Nej, inte ett endaste litet ord.

Men var fanns hon? Var låg hon?

"Här", ropade min syster.

Och där stod vi nu äntligen och stirrade mot mormors grav. Hon fanns inte.

Det var nästan kusligt. Det var ju precis som mostrarna alltid hade sagt. Det var sant. Mormor hade inte fått någon kredd.

Inget namn. Inget datum. Inga bokstäver i guld. Den grå stenen var som ett enda stort ekande tomrum.

Jo, nu såg vi att något var inristat högst upp på gravstenen. Vi gick närmare. Vi kisade. "Harald Johanssons familjegrav" stod det med nästan osynliga bokstäver.

Men var fanns mormor?

"Hon kanske är på baksidan", föreslog min syster.

Så vi rundade stenen, men där växte bara en buske.

Så vi gick tillbaka och ställde oss att stirra mot tomrummet igen.

Var fanns hon? Var fanns mormor? Låg hon där nere i jorden? Och det mest gåtfulla av allt: Varför var hennes namn inte inristat på den där stenen?

Till sist fattade vi ju. Vi fattade att det handlade om det gamla vanliga.

Osynlighets-traumat.

Sudda-bort-knepet.

Och utan vidare diskussion bestämde fyra kvinnor vid en gravsten att det fick bli ett slut på det. Den tomma stenen skulle bäras iväg. Den tomma stenen skulle slipas ned och det skulle ristas och förgyllas så det stod härliga till.

Två nya namn.

Morfars och mormors.

I guld och med tjusiga girlanger och kanske också en änglakör.

Två kämpar. Sida vid sida.

Monica Gunne