Turbanen räddade mig från blodfest

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Turbanen är tillbaka” ser man litet varstans i modereportagen inför våren. Den har inte förekommit i modesammanhang sedan Yves Saint Laurents kollektion 1970 har jag läst någonstans.

Den första jag tänker på, när jag hör talas om turbaner, är Simone de Beauvoir, som alltid bar en sån utan tanke på om det var mode eller inte, föreställer jag mig. Det var helt enkelt hennes personliga stil.

Själv har jag haft en viss svaghet för turbaner. Jag har skrivit om mitt ”önskajag” som excentrisk författare, som bor på hotell, och röker turkiska cigarretter, dricker champagne och bär turban. Men även i det verkliga livet har jag då och då fallit för att köpa en dylik huvudbonad.

Det skulle vara den klassiska, som sluter sig runt huvudet och gärna är enfärgad.

Lila var favoritfärgen.

En turban är praktisk. Den blåser inte av i storm och frisyren behöver inte ens vara perfekt, för den syns ju i alla fall inte.

Det har funnits en tantvariant. Jag hoppas och tror att det inte var en sådan som jag hade.

Turbanen kan i rätt modell vara en ganska kokett huvudprydnad. Etniska turbaner har naturligtvis funnits i alla tider.

Den jag är mest förtrogen med är den afrikanska sorten, främst den som bärs i Senegal.

Vid min vistelse på ort och ställe lärde jag mig med ett enkelt handgrepp att hantera och att få det rätta snittet på huvudduken.

Det visade sig bli till stor betydelse för mig att jag behärskade den konsten. I en by utanför Dakar skulle jag en gång delta i en ceremoni, som ytterst få vita hade varit med om.

Det var alltså en stor ära för mig att jag blivit inbjuden till denna högtid, som skulle pågå i flera dagar. Där befann jag mig mitt bland svarta kvinnor placerad på hedersplatsen bredvid översteprästen, som var

mycket gammal och kallades ”den stora mamman”.

Så småningom gick det upp för mig att ett djur skulle offras påföljande dag och att jag skulle smetas ner med blodet från djuret. Det blev definitivt för mycket för mig.

Under natten, när alla sov, bestämde jag mig för att fly.

Jag bar afrikansk dräkt inklusive turban. Bakifrån såg jag autentisk ut och kunde tas för afrikanska. Ganska snart hittade jag som tur var en busshållplats.

Efter oändligt lång och nervös väntan kunde jag äntligen stiga på en buss, som tog mig till Dakar.

Jag hade inte blivit upptäckt.

Kanske blev jag bland annat räddad av den perfekt knutna turbanen, som dolde mitt europeiska hår. Senare fick jag reda på att enligt afrikanskt synsätt hade jag gjort mig skyldig till något oerhört, när jag rymde från ceremonin.

Då jag kom tillbaka till Sverige rådde Afrikafeber.

”Mitt Afrika”, filmatiseringen av Karen Blixens bok, hade just haft premiär. Veckopressen ville att jag skulle skriva reportage från min resa i Senegal.

Till texterna önskade man foto av mig iförd afrikanska dräkter och jag fick många tillfällen att demonstrera hur turbanen skulle knytas. Ganska ofta uppträdde jag i denna huvudbonad.

I min garderob finns fortfarande rätt många afrikanska klänningar med tillhörande turbaner.

Då och då tar jag fram en sjalett och knyter den runt huvudet för att se att jag ännu kan konsten. Jo då, det blir alldeles äkta senegalesisk turban.

Nu har den gamla västerländska turbanen dykt upp på catwalken. Om den slår igenom och blir en modehit återstår att se.

Kanske får jag lust att inhandla en. En lila.

Kerstin Thorvall