Jag skulle vilja vara Hossein
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2009-12-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag minns nästan varenda bildruta av Oscarsgalan 1992. Al Pacino vann en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen En kvinnas doft. Han dök upp på scen till stråkmusik, publiken reste sig som ett omvänt domino-hav, de jublade, applåderade och skrek. Någon eller några grät och Al Pacino, ja, han var så in i helvete snygg. Aldrig förr har min åtrå efter den typen av berömmelse varit så stark. Jag ville vara som han, jag ville kunna gå upp på den där scenen och ta emot hyllningarna för en sådan prestation.
I dag vill jag inte heta Al Pacino och vara Hollywoodskådis. I dag vill jag heta Hossein Afshin och vara 37-årig industriarbetare från Göteborg.
Jag är ju gala-sjuk i stort. Sänd en gala i svensk tv och jag tittar. Jag har följt dem allihop. Guldbaggegalor, fotbollsgalor, idrottsgalor, grammisgalor och tv-galor. Och jag vill så gärna få en tår i ögat, jag vill så gärna se ett publikhav resa sig upp med frysloppor på armar. Men det fäster inte. Man kan beundra ett skott i krysset, man kan gilla någon för att han var duktig när han ledde ”På spåret”. Man kan tycka om någon för att han skrivit en riktigt skön låt. Men ingenting kan mäta sig med en människa som vet att han kan dö, men som ändå kastar sig fram och räddar en liten pojke som faller från sjätte våningen.
Jag kommer alltid att älska Hossein Afshin mer.
Därför kommer galan Svenska Hjältar alltid att vara något som står på egen plats. Det är en gala där vi, det vanliga svenska folket, hyllar sex stycken vanliga svenskar som lyckats åstadkomma något alldeles unikt. Därför tror jag att vi är många som alltid kommer att klappa hårdare, gråta mer och jubla högre framför Svenska Hjältar än vad vi gör när vi ser andra människor hylla varandra.
Svenska Hjältar är speciellt. Det är vi som hyllar oss.
Och just därför känns det extra patetiskt, svagt och rent ut sagt skitdåligt att inte en enda av riksdagens partiledare fanns på plats. Skäms, Reinfeldt och Sahlin! Ni hyllar gärna någon som sprungit väldigt snabbt på en bana. Men ni kunde inte komma och ära dessa vanliga människor som blivit svenska hjältar.