Vägarnas hånade klisteraktivister hyllas om 100 år
Sverige kan plötsligt enas kring ett gemensamt projekt, att hata, förakta, driva med och larma mot klimataktivister som klistrar fast sig på vägar, flygplan och andra platser de kan hitta på.
Tidningarnas ledarsidor varnar för ”farlig aktivism”, ”terrorism” och ”oroväckande klimatextremism”. Tommy Körberg säger ”löjligt” när klimataktivister visas ut från Allsång på Skansen, den heligaste av svenska scener, och på nyhetsplats triumferar rubriksättarna: ”Klimataktivister utsläpade från Allsångsscenen”.
En man som Jan Emanuel visar var skåpet ska stå när han egenhändigt lyfter bort klimataktivister, både i verkligheten och i en arrangerad scen på sociala medier.
”Horunge”, säger han när han kastar en skäggig kompis som ska föreställa gråtande klimataktivist i vattnet.
Sådan är tidsandan.
I ett avseende är den specifik, just i dag är det klimataktivister som hånas och hatas. I ett annat avseende är den evig, avskyn för den som går emot majoriteten och utmanar den kollektiva bekvämligheten.
De är skrämmande, de som vill förändra den ordning vi finner så tillfredsställande. De är skrämmande, de som vill förändra den ordning vi vet måste förändras: men inte just nu när jag sitter så skönt.
Så har det alltid varit. När Jesus bar sitt kors genom Jerusalem stod invånarna och såg på. Där gick han, bråkstaken, upprorsmannen, på väg mot sitt rättmätiga straff. ”Bort med honom! Korsfäst honom!”
Bara en kvinna förbarmade sig och torkade svetten från Frälsarens panna och det är legenden om svetteduken och Veronika som lever vidare genom årtusendena.
Vi har alla reflexen i oss, att ty oss till majoriteten och vända oss mot dem som sticker ut, de som stör. Kvinnorna som krävde rösträtt, till exempel, och som bemöttes med skratt och avsky.
Polisen pucklade gärna på de första Vietnamdemonstranterna i Stockholm. Och jag glömmer aldrig kvällstidningens skadeglada rubriksättning när polishundarna jagade bort demonstranter – under FN:s miljökonferens i Stockholm 1972.
I årtionden har vetenskapen kartlagt vad som sker med klimatet. I åratal har vi alla vetat, politiker och allmänhet.
Och vi hånar dem som kräver åtgärder.
Det är inte rätt tid.
Inte rätt metoder.
Man får inte förhasta sig.
Bättre att andra länder skärper sig.
Våra utsläpp är så små jämfört med resten av världen.
Bensinen är redan för dyr!
En bil med dekal i bakrutan: Fuck you, Greta.
”Dessa aktioner drabbar tredje man och binder upp polisresurser … De saboterar för samhället och misskrediterar klimatomställningen”, skriver en tidning.
De som ser tillbaka på vår tid om hundra år när isen smält och svenskarna åker skidor på plastmattor i stället för snö och klimatflyktingarna vandrar norrut från den torrlagda, törstande södern, vilka tror du kommer att betraktas som förnuftiga och kloka? Vem kommer att ses som pionjär? Vem kommer att hyllas?
Ungdomarna som klistrar fast sig på vägen och ropar ut sin protest?
Eller männen som varnar för ”farlig aktivism”, ”korkade protester” och ”klimatextremism”? Männen som säger ”löjligt” och ”horunge”?
Du vet svaret.