Det räcker inte att trycka på en knapp

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De som tar emot nödsamtal på SOS-alarm har börjat bli småirriterade. Folk stannar inte längre till när det har skett en trafikolycka. Folk ringer i stället, sedan tycker de att de har gjort sin medborgerliga plikt.

”Hörru, det var två bilar på Nynäsvägen som har smällt ihop. Det såg illa ut. Ni skall nog skicka ut någon till Skogåsavfarten.”

Problemet är bara att SOS-alarm inte längre vet vad de skall skicka ut. En ambulans? Fyra ambulanser? Är det någon bil som har börjat brinna? Finns det någon som är fastklämd? Spädbarn? Och vaddå ”ni skall nog” skicka ut någon. Hur i helvete skall de kunna kommunicera med någon ute på platsen när alla vittnen har svischat förbi i 100 kilometer i timmen?

Stålmannen – vet inte hur man bromsar men har skitbra täckning.

Min dotter berättar för mig att hon har sett upprörande bilder på nätet på små söta tvättbjörnar som blir flådda medan de fortfarande lever. ”Fast det känns bättre nu”, säger hon och berättar att hon har engagerat sig i frågan. ”Jag klickade på en knapp på internet och protesterade”, säger hon och slänger sig sedan i soffan och sätter på ”70’s show”.

För all del. Ingen jävel blir väl gladare av att stå och frysa bort tårna varenda helg på ett blåsigt torg. Protestlista som protestlista.

Jag säger inte att det är fel. Jag säger bara att det känns lite – cheapt. Ett knapptryck är allt som krävs för att man skall kunna intala sig att man har gjort något, vilket känns helt okej när jag går med i min kompis Ulf Roosvalds stödgrupp för Daniel Andersson inför EM – ”Stötta-sidleds Danne” – vars programförklaring är: ”Låt oss stötta denne lojale lagarbetare, den säkra bredsidans uppfinnare, Ljungbergs bästis och långsamhetens förkämpe i ett allt snabbare samhälle”.

Men när det gäller annat. Stödjer du munkarna i Burma? Tycker du att det är fel att västerländska mediciner testas i tredje världen? Skicka vidare till alla du känner! Som ett kombinerat kedjebrev och avlatsbrev där flest knapptryckningar vinner och blir 2008 års moder Teresa. Eller vaddå? Vad händer sedan? Är det överhuvudtaget viktigt? Eller är det mest känslan av att vi har uträttat något som räknas?

För i så fall är det ju enklare än någonsin.

Jag vet inte om ni kommer ihåg inledningen av Gellert Tamas bok Lasermannen? En blödande David Gebremariam som ligger skottskadad uppe vid Gärdet och hans kompisar som försöker stoppa bilar som kan hjälpa dem till akuten. Mannen i den vita Volvon som säger; ” Näe, tyvärr. Jag hade gärna hjälpt till, förstår ni. Men jag har ingen plast att skydda sätena med. Och jag vill inte bloda ner min bil. Jag är ledsen, men ni får fråga någon annan”.

Efter säger David Gebremariam: ”Jag kände mig som en totalt värdelös människa. Jag kände mig som ett djur som hade rymt från en djurpark. Mitt liv var tydligen mindre värt än en bilklädsel”. Då förstår vi att mannen i den vita Volvon gjorde en felprioritering när han satt där och vägde för och emot.

Men jag tror inte att oddsen för att en skottskadad David Gebremariam skulle få skjuts är bättre i dag. Jag tror faktiskt att oddsen är sämre än någonsin. Det kommer alltid att finnas 10 praktiska anledningar som talar för att man inte skall göra något. Och bara en enda opraktisk anledning som talar för att man skall göra något.

Och det är känslan av skam.

I dag kan vi intala oss att vi har gjort vårt. Vi tryckte på knappen och protesterade. Vi ringde. Det finns övervakningskameror. Det finns mobiltelefoner. Det finns andra som tar vid efter mig.

Jag tänker på det när jag läser om kampanjen ”Svenska hjältar” i tidningen, och jag hoppas att juryn inser att civilkurage inte är något man kan tävla i. Civilkurage skall inte jämföras, och hjältar skall inte ställas mot varandra. Svenska hjältar är ett fantastiskt pris – stycka upp det och ge det till alla som förtjänar det.