Alliansen - för alla dem med pengar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är så sällan som jag får chans att säga det, så jag passar på att säga det nu. Vad var det jag sa? Varnade jag inte borgarna strax före valet och sa att det var hög tid att börja träna.

Bara i fall att.

Att gamla hederliga nötta argument som "det är inte jag som har röstat fram det här jävla skitsystemet" är ett trollspö som man inte längre kan vifta med om man en dag hamnar vid makten. Att det lätt kan uppstå problem om man plötsligt sitter där med ett gäng som har slutat att se sig själva som en del av det övriga samhället under åren, samtidigt som de aldrig verkar ha hajat varför de ska behöva ta mer ansvar än de själva har lust med.

Allt utifrån någon slags märklig idé om att det demokratiska systemet är något som man kan hoppa in i och ut ur, beroende på om resultatet passar en eller inte.

Jag tror på demokratiska beslut, så länge majoriteten kommer fram till det jag vill att de ska komma fram till. Typ.

Nu är jag med. Nu blev det jobbigt, nu är jag inte med. Nu kör vi handuppräckning om vilken film vi ska se, och om ni inte röstar på min film så tänker faktiskt jag inte vara med och pröjsa. Jag gillar vägar, och jag gillar föräldrapenning och jag gillar kungen och jag gillar min feta sommarvilla i Falsterbo, men jag gillar inte regionalpolitik och jag gillar inte skatt och jag gillar inte tv-licenser, så jag tar helt enkelt det jag vill ha och sedan skiter jag i resten. (Vilket verkar ha varit en rätt bra plan så länge folk bara kunde tänka sig att skippa det där med att sitta med i regeringen och att bli ministrar.)

Inte för att jag klagar på underhållningsvärdet. Jag har roligt. Fyra små ministrar ville havet se, en anka slök den ena så blev det bara tre " Två små ministrar satt i solens sken, en vart ihjälstekt så blev det bara en.

Inte mig emot. Men innan vi fortsätter kan det kanske vara läge att stanna upp och besinna sig ett tag. Dra efter andan, och spara på indignationen för sådant som verkligen är upprörande så att vi inte bränner allt krut på någon före detta barnvakt som sitter och känner sig skitviktig för att hon får sitta i pressen och använda uttryck som " skamligt" och "det är en katastrof", samtidigt som hon beklagar sig över en finansminister som tog henne på orden (för sju år sedan) när hon som sexton-åring gick ut i grannskapet och sa att hon gärna passade barn fem timmar i veckan för att tjäna lite extra pengar sista året i nian.

Jag menar, kom igen. Vi har råd att hålla oss i rätt viktklass. Maria Borelius tryckte ner en filippinsk hushållerska i källaren som fick två och fem i månaden. Det är skamligt. Maria Borelius ägnade sig åt seriös skatteplanering. Maria Borelius är ett levande bevis på att snacket om att det inte finns någon arbetarklass, och att det inte finns någon överklass, och att det bara finns en bred medelklass i Sverige inte är något annat än kvalificerat skitsnack.

Maria Borelius fick gå, Cecilia Stegö Chilò fick gå, och i den bästa av världar hade båda två åkt raka vägen ut i den där öppna arbetslösheten som de själva vill bekämpa med hårdare krav och sänkt a-kassa. Men så är det ju inte. För det finns uppsägningar och så finns det uppsägningar. Och någonstans vet människor som Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò att arbetslöshet aldrig är något som kommer att drabba dem. Kanske i ett annat liv, men inte i det här. Och när 50 kollektivanställda på Saab blir varslade om uppsägning samma dag som Cecilia Stegö Chilò får sparken, så innebär det inte att Cecilia eller Maria kommer att hänga med resten av gänget på arbetsförmedlingen framöver.

Alliansen är en allians av dem som har, för dem som har, mot alla dem som inte har några månskensföretag eller egendomar eller bankbesparingar att falla tillbaka på.

Lena Sundström