Gråt fäller inga våldtäktsmän
Hon gjorde allt rätt.
Klockan var bara 6 den där morgonen den 24 mars som hon klev ut på en gata på Östermalm. Hon hade just blivit våldtagen.
Hon var blåslagen, chockad och rädd.
Ändå gjorde hon allt rätt.
Och det är här på gatan som den 19-åriga flickan börjar skaffa sig ”stödbevisning”, dokumentationen som stödde hennes berättelse om vad som hände där uppe i lägenheten och som till sist fällde de två så kallade ”Stureplansprofilerna” i hovrätten.
Hon ringer en killkompis och sedan Larmcentralen 112. En polis kommer och tillsammans åker de till akutmottagningen för våldtagna kvinnor på Södersjukhuset i Stockholm. Hon blir undersökt. Det blir ”rape-kit”, gyn-stol och blåmärkena mäts med linjal. Skador fotograferas med digitalkamera. Det skrivs ett protokoll.
Här samlas bevis.
Här samlas bevis som ska hålla i en rättegång.
Stödbevisning.
Och polisen vittnar och killkompisen vittnar. Det hjärtskärande samtalet till Larmcentralen spelas upp i Svea hovrätt. Rättsintyget vittnar om skadorna. Ur hovrättens dom: ”Det har förekommit våld mot ansikte, huvud, armar, ben, bål, underliv och ändtarm.”
Hur många kvinnor tänker ”stödbevisning” efter en våldtäkt?
Knappast en enda.
De flesta åker hem, duschar, gömmer sig, gråter och skäms för att de följde med. De är paralyserade. De förbannar sig själva. De vill inte tänka, vill inte minnas.
Men brott är en färskvara.
Och när de vaknar till så är det oftast för sent att göra en anmälan. Bevisen har runnit bort, försvunnit in i kroppen. Vittnena är borta.
Och kvinnor vet ofta inte att det aldrig räcker med bara hennes uppgifter i en våldtäktsrättegång.
Det måste mer till.
Det krävs stödbevisning.
Så om du haft oturen att råka ut för det värsta – åk inte hem, duscha och deppa och tro att du kan glömma.
Gör som 19-åringen. Agera.
Ja, det är kris, det är en helvetes kris – men handla.
Du kanske har några timmar på dig att göra det du måste.
Och det finns ett nät med proffs därute. Det har fallet med den 19-åriga flickan i Stureplansrättegången visat. Läkare, sjuksköterskor, poliser, tekniker, kristerapeuter, målsägandebiträden, åklagare och domare – folk som gör sitt jobb.
Kom ihåg – det finns en tid för sorg. Och det finns en tid för handling.