Ingenting är så svårt att förstå
Men ondska finns i oss alla – även hos barn
Mördaren är ett barn.
Finns det någonting som är så svårt att förstå?
Djävulen i ett barns skepnad. Det är en tankefigur som alltid funnits i sagorna, som skrämmer, skakar om, reser frågor.
Och tidningar, radio och tv börjar omedelbart leta efter förklaringar till onda handlingar, förklaringar som journalisterna håller fast vid, som ska lugna läsarna, lyssnarna, tittarna.
Men vi vet ju så lite om tioåringen som mördade fyraåringen. Vi vet så lite om vad han kan ha varit med om, hur hans liv sett ut, hur hans föräldrar är, vilken kulturell, social och ekonomisk situation familjen befunnit sig i.
Orsaker finns rimligen, de är troligen fler och samverkande, men är det meningsfullt att omedelbart famla efter dem, innan vi har pusselbitarna?
En sak vet vi, tioåringar har mördat tidigare. Minns James Bulger och Liverpool 1993. De två pojkarna som lurade med sig tvååringen från ett köpcentrum.
Det var ett hemskt brott som väckte en enorm uppståndelse, media över hela världen spekulerade i allt från frånvarande pappor och alkoholiserade mödrar till videovåld och ondska.
Ja, ondska finns. Ondska finns i oss alla, även hos barn. Och det finns skäl till ondska, skäl som rimligen varierar.
Förstod pojken vad han gjorde då han ströp fyraåringen? Ville han döda? Eller var det en lek som spårade ur?
Jag vet inte. Experter jag pratar med säger att det är först vid ungefär tio års ålder som barn får en rimlig uppfattning om vad döden är, innan dess är den ofta diffus och abstrakt.
Och utan en riktig förståelse för vad döden är så begriper inte de mördande barnen vad de har gjort, de saknar uppsåt.
Vi föreställer oss att det värsta som kan hända är att förlora ett barn. Men är det inte ännu värre att ha ett barn som har dödat?
Sverige 2011 är någonting annat än Storbritannien 1993, James Bulger och fyraåringen är två helt olika berättelser, men det finns skäl att påminna om hur det var då.
Lika avskyvärt som mordet på Bulger, lika avskyvärt var vuxenvärldens reaktion. Hatet mot pojkarna från poliser, journalister, politiker och allmänhet växte till en tsunami.
Tioåringarna ställdes inför rätta i en process som av Europadomstolen senare dömdes ut som orättvis. Premiärminister John Major sa: ”vi måste förstå mindre, fördöma mer”.
Nej, historien kommer inte att upprepas. Fredrik Reinfeldt kommer inte att citera Major, vår tids tioåring ställs inte inför rätta.
Men det är en tragedi som stör vår uppfattning om hur det är att vara barn. Det är lätt att vilja hämnd, att låta det primitiva ta över.
Kanske är följande det enda som finns att säga just nu:
Glöm inte att detta är ett barn med ansvaret att bära vetskapen om mordet så länge han lever, som rimligen behöver vård, behandling, hjälp under lång tid framöver.
Det vi bör göra är att lämna honom och hans familj i fred.