Förut skrattade vi åt hotet mot ’svenskheten’ men nu våndas vi på Facebook
Levi Klausen hette han, Sverigedemokraternas representant i Filipstad. En snuvig karl med gles skäggväxt och nazistiskt förflutet. På huvudet bar han en sliten svart keps med sydstatsflagga.
Tv-inslaget kom snabbt att bli en mindre humorklassiker: den vilsne lokalpolitikern som på fullt allvar hävdade att svenska traditioner såsom ”fornminnen, julafton och midsommar” var hotade. Klausen avfärdades som en lustig byfåne.
Det är bara några år sedan.
Att den senaste veckans två hetaste debatter handlat om pepparkaksgubbar och Kalle Anka säger en hel del om den förskjutning som skett sedan dess.
Men det som skrämt allra mest är att orden den här gången inte har kommit från före detta nazister i Filipstad.
De har i stället kommit från människor i min egen Facebookfeed. Vanliga hyggliga människor som plötsligt ylade om att julen var hotad. Det länkades vilt till en artikel om en tioåring i Laxå som inte fick vara pepparkaksgubbe i skolans luciatåg, och till ett upprop mot att filmbolaget Disney valt att klippa bort några sekunder ur den Kalle Anka-film som brukar visas på julafton.
Att artikeln om pepparkaksgubben visade sig vara ett missförstånd spelade ingen roll.
De sociala medierna svämmade över av ilska: Nu får man tydligen inte ens äta pepparkakor längre utan att kal- las rasist! Jaså, nu har PK-maffian censurerat Kalle Anka också!
Så blev de hängivna julfirarna också brickor i ett politiskt maktspel.
Alla politiska partier söker sin ”berättelse”. Denna kan liknas vid ett skådespel, tänkt att gestalta ett partis politik, och fånga väljarnas sympatier. Moderaterna skapade exempelvis berättelsen om ”det nya arbetarpartiet” och vann makten.
Sverigedemokraternas berättelse har alltid varit mycket tydlig. Med tiden har ordvalen förändrats men budskapet är i allt väsentligt detsamma som när partiföreträdarna ännu klädde sig i ridstövlar och hakkors: svenskheten är hotad.
Som exempel på detta har mer eller mindre svepande missförstånd och myter använts. Det kanske mest talande exemplet är påståendet om att svenska skolor numera inte tillåts sjunga nationalsången på skolavslutningar – i själva verket har nationalsången aldrig varit ett traditionellt inslag på svenska skolavslutningar.
Och på samma sätt blir nu den amerikanska filmjätten Disneys filmklippning, eller ett missförstånd om pepparkaksgubbar i Laxå, ytterligare led i konspirationsteorin om den hotade svenskheten, återberättad av tusentals svenskar på Twitter och Facebook.
En konspiration som vi för bara några år sedan bemötte med ett unisont gapflabb.
Byfånen i Filipstad går onekligen en ny vår till mötes.
!
Svenska halvkändisar som gnäller över hur jobbigt det är att vara känd borde gå på kurs hos superstjärnan Tom Cruise. Under sitt Sverigebesök i förra veckan stod han mer än två timmar i kylan och skrev autografer och svarade på frågor från alla som tycktes ha något på hjärtat. Religiös galning eller ej – Tom Cruise är ett superproffs.
?
Med tanke på upprördheten kring den hotade julen är det kanske inte läge att nämna den nya dokumentärfilmen ”Mörk choklad”, som handlar om hur barnarbetare i Västafrika skördar den kakao som sedan blir vår julchoklad …?