Reinfeldt – en säkerhetsrisk

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns en man som har jämfört den svenska välfärdsstaten med ”pest, smittkoppor eller aids”. En snubbe som sitter och skriver ner något sådant vid 28 års ålder, och som dessutom sprider det till en vidare krets, borde definitivt kunna ses som en viss säkerhetsrisk för riket. Vilket han i och för sig också är.

Mannen som skrev det kan nämligen bli vår nästa statsminister.

Kom igen. Ni måste ju också ha undrat. Vad var Fredrik Reinfeldt innan han blev Fredrik-jag-älskar-hela-Sverige-och-hela-Sverige-älskar-mig-Reinfeldt? För det är ju sådant som man trots allt har frågat sig. Eftersom det hela kom på så plötsligt.

Vi är det nya arbetarpartiet. För all del.

Arbetaren Fredrik Reinfeldt och hans arbetarhustru Filippa Reinfeldt – och de övriga medlemmarna i det moderata samlingspartiet som man får med på köpet? Frågan är förstås hur äkta de här ”nymoderaterna” egentligen är? Menar de allvar med sitt nya snack om skattefinansierad välfärd och solidaritet? Och om de gör det – varför känns det hela tiden som att jag sitter och tittar på den där gamla b-iga 80-talsserien ”V”. Med moderater som har insett att de måste klä ut sig till människor om de skall kunna ta över jorden. Och Fredrik Reinfeldt som står och trycker i sig vita möss bakom ett draperi så fort vi inte ser det – tillsammans med de andra ödlorna på moderskeppet.

Låter det som ett skräckscenario? Kanske. Men jag har precis läst ut Fredrik Reinfeldts bok ”Det sovande folket” från 1993. Och då hjälper det inte att det är 12 år sedan Fredrik Reinfeldt skrev den, det hjälper inte ens att det är Fredrik den yngre, med hår, istället för Fredrik den äldre, utan hår, på bokens omslag. Det är tillräckligt skrämmande att mannen med labradorblicken, han som i?dag står och säger att han värnar om det svenska välfärdssamhället, bara för 12 år sedan jämförde välfärdssamhället med en epidemi som är fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller aids samtidigt som han skriver att välfärdsdöden kommer att bli ”2000-talets farligaste och dödligaste epidemi”.

Det är Fredrik. Och han är inte 9 år, och inte 10 år heller. Fredrik Reinfeldt är 28 år. En fullvuxen man, färdig civilekonom och riksdagsledamot sedan två år tillbaka för moderaterna.

En man som ännu inte har lärt sig att klä ut sig. En man som i

samma bok sitter och pratar om ”vårt behov av budord”. Listar

10 Guds bud och konstaterar att dagens ungdomar ”lever med helt andra mål för ögonen än att tjäna Gud”, att många blir som ”döva kravmaskiner” och att de populäraste musikgrupperna

oftast blir ”de som inte sänder moraliserande budskap, snarare tvärt­om.” Fredrik har till och med tagit sig tid och knåpat ihop 10 alldeles egna budord för sådana ”sovhjärnor” som jag som inte förstår de budord som han där­uppe har försett oss med. (Till mina personliga favoriter hör Fredriks fjärde bud; ”Knarka inte” och Fredriks tionde bud; ”Bevara barnasinnet och skratta ofta.” Kombinerar man dem blir de ännu bättre, och då kan man även göra just detta – skratta ofta.)

Annars känns allting väldigt mörkblått. Och tokhöger-kristet. Som kapitlet ”Dagbok i en vaken människas liv” som är en skildring av Fredrik Reinfeldts egen ideal-människa. En Kulla-Gulla-typ som vaknar före väckarklockan varje morgon (för att det har blivit en sport), som äter fullkornsbröd och gröt till frukost, som ringer släkten för att visa sin omtanke om familjen, och som kommer ihåg att köpa ”ett underställ till vintern på

lunchen” (eftersom hon inte

hade någonting under jeansen förra vintern, vilket ledde till snuva vid ett flertal tillfällen).

Ja, ni fattar. Och jag fattar.

Jag fattar att Fredrik Reinfeldt är en usel författare. Men en väldigt skicklig politiker. Jag fattar att Fredrik Reinfeldt är killen som drömmer om ett Pleasantville-samhälle där det inte finns några människor som runkar. Och jag fattar att Fredrik Reinfeldt har blivit smart nog för att dölja det.

Lena Sundström