Något är fel när en sådan man inte spärras in
En dömd mördare är på väg att släppas fri, han begår ett narkotikabrott men friges ändå – och häktas först då han misstänks för grov våldtäkt på barn.
Det är svårt även för oss som förespråkar en liberal kriminalvårdspolitik att denna gång försvara inblandade myndigheter.
Brottet som Rocco Jensen misstänks för har på nätet lett till det gamla vanliga skränet om svängdörrar på Kumla, dalt med mördare och nycklar som borde kastas bort sedan vederbörande spärrats in.
Att Örebro tingsrätt faktiskt tog i med hårdhandskarna då han fick sitt livstidsstraff tidsbestämt, är i den upphetsade stämning som råder ett inte alltför populärt påpekande.
Men faktum är att domstolen gick emot Högsta domstolens riktlinjer och bestämde längden till 26 år, två år längre än vad som är praxis vid den här typen av mord.
Nu går det förstås att hävda att faktumet att mannen begick ett nytt, grovt brott, i sig är ett bevis på att det var fel att släppa honom. Men det är en kritik som bygger på ett krav som är svårt för även de mest skickliga jurister att uppfylla, nämligen en förmåga att se in i framtiden.
Tingsrätten utförde helt enkelt sitt jobb korrekt då Jensen släpptes, något som jag dessvärre inte med den godaste vilja i världen kan säga om andra inblandade myndigheter.
Ta till exempel rättsmedicinalverket, som konstaterade att risken för återfall i brottslighet var låg. Detta trots att Jensen dömts för narkotikabrott under åren i fängelse, hotat personal och rapporterats för misskötsamhet 61 gånger.
Allvarligare är dock faktumet att de rättsvårdande myndigheterna inte reagerade nämnvärt då mannen greps igen, misstänkt för knarkbrott och brott mot knivlagen – under utslussningen – redan innan frisläppandet.
Det är uppenbart att en sådan person har problem med att hantera ett liv i frihet. Det finns sannerligen skäl att misstänka att denne man kommer återfalla i missbruk och således kan bli mycket farlig.
Men åklagaren begärde honom inte häktad. Och kriminalvården reagerade inte. Den planerade frigivningen ägde rum som planerat.
Inte ens då han dömdes till fyra månaders fängelse behövde han krypa in, det kunde anstå.
Nu är mannen åtalad för en osedvanligt rå våldtäkt och riskerar ännu ett långt fängelsestraff.
Hade flickan blivit våldtagen även om frigivningen skjutits på framtiden? Det kommer vi aldrig att få veta. Jensen, om han är skyldig, hade kunnat vara på fri fot igen vid tillfället då hon överfölls.
Men det är tillräckligt illa att frågan över huvud taget går att ställa.
Någonting är fel då samhället inte låser in en man som knivmördat sin flickvän under inflytande av droger och än en gång grips med knark och kniv.