Radion och olympiaden 1936
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
För radiomänniskor finns termen "kuppa". Producenten kuppar - klipper av - om reporterns inslag är för långt eller om en studiogäst säger något förgripligt.
Tricket är gammalt och har gjort många radioprogram bättre.
Nytt är att en producent kuppar i historiearkiven. Sveriges Radio arrangerar en ljudutställning som pågår i Radiohuset och ska skickas på turné till landsortens länsmuseer. Utställningens clou är naturligtvis Sven Jerring.
Nyss fick jag företagets personalblad, Radiotidningen, i min hand och fäste mig vid en insändare signerad Jan Mosander:
"Jag ställde mig och lyssnade på hans referat av invigningen av Hitlers Berlin-OS 1936. Och blev helt paff. Ett av de mest väsentliga avsnitten, som bara omfattar några få sekunder, är nämligen inte med - det är bortkuppat. Efter Hitlers och massornas vrål så kan man på originalbandet höra Jerring hänfört utbrista: "Det är så vackert - jag är så glad att jag fått se detta!" Varför får inte lyssnaren höra Jerring säga det? Det är ju en av många viktiga bilder av den tid som rådde. Man kan dividera om vilka sekunder som ska vara med i en utställning som denna. Men varför har man medvetet strukit just de här sekunderna?"
Ja, varför?
Hitler hade visat sina politiska ambitioner sedan tjugotalets början. Han var sin tids Saddam Hussein. "Mein Kampf" fanns sedan åratals på de flesta språk. Boken uttryckte Hitlers ideologiska mål: nationalism, antisemitism och behovet av Lebensraum. Den uppehöll sig vid propagandans roll. Berlin-OS var kröningsstunden för Hitlers ambitioner och propaganda.
Detta var väl känt. Reportern Jerring - redan då en veteran, 41 år gammal och med fostran på UD bakom sig - gick rakt i fällan.
Än sen då? Det är väl inte mycket att tjafsa om sextio-sjuttio år senare?
Jo. Poängen med att vi ska minnas vad politiker och opinionsbildare sagt genom åren. Det finns något att lära av omogenhet och politisk opportunism. Vi ska kunna slänga det i fejset på dem som gör sig breda. På amerikanska heter det: Eat your own shit.
Därför tjatar vi vidare om att Gudrun Schyman var medlem i en antidemokratisk leninistfraktion. Därför drogs det nyss fram, att den då 26-årige poeten Karl Vennberg, som skulle bli den intellektuella vänsterns helgon, 1936 skrev dikter för nazisttidningen Den Svenske Nationalsocialisten. Därför går det ingen förbi att filosofen Lars Gustafsson var blind för den kinesiska kulturrevolutionens brutalitet och skrev att han skulle velat vara en sampanbyggare i en folkkommun. P O Enquist måste leva vidare med att han försvarade Pol Pots våldsexcesser och Pierre Schori med att han beskrev Fidel Castro som "en renässansmänniska".
Just när jag nåddes av budet om den svensk-baltiske frihetskämpen Andres Küngs död, satt jag och läste hans memoarer. Jag hade nått episoden, då utrikesminister Sten Andersson i november 1989 - medan Berlinmuren rasar och kommunismen krackelerar - besöker Tallinn, vilket befinner sig i sin "sjungande revolution". Upprepat säger Andersson: "Estland är inte ockuperat."
Inte bara av skadeglädje ska vi minnas dumheterna. Vi ska ha dem som negativa ledstjärnor - att INTE orientera efter. De visar det frestande i att vara fjäskig för makten och taktisk i överkant. Vi kan lära något av Andersson, Vennberg och Gustafsson.
Av pedagogiska skäl ska snacket inte silas, verkligheten inte friseras. De uppbragta ska inte avfärdas som "historiemoralister".
Värst är att med "stalinistisk historieskrivning" ändra i berättelserna, låta fakta förtigas och perspektiv förvridas.
Det är begripligt om radion vill ha Jerring som en ikon att vörda (de har inte många andra). Men Farbror Svens änglavingar skulle svetts bara en aning om han framstått som en politisk idiot.
För Sovjets forskare gällde att klippa och klistra för att det skulle bli "rätt". Sveriges Radios utställningskommissarie har tillfört metoden kuppa - och det gör inte inslaget bättre.