Kvinnan gör det osynliga arbetet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Tänk, att det privata kan sätta krokben för så många ministrar?
Att det där osynliga – det där sopa, svabba, pussa, diska, bädda, handla och betala räkningar, att det kan komma farande som en projektil från ingenstans.
Och svepa undan allt.
Är inte det konstigt?
Kan det bero på att det osynliga är allt? Att det är själva fundamentet för vår existens. För att vi ska må halvbra och hanka oss fram.
Men vad gör vi?
Vi förnekar det osynliga, vi låtsas som det inte finns. Men på något bakvänt sätt så räknar vi ändå med att det ska finnas till hands. Att det ska stå till pass. Serva oss.
Hur hänger det ihop?
Jo, vi tycker helt enkelt att kvinnor ska göra det osynliga på det där behagliga och osynliga sättet. Och att de ska fortsätta att göra det gratis. Som vore det en naturkraft.
Och gud nåde den, som utmanar systemet och försöker sätta en prislapp på det osynliga. Som försöker köpa en tjänst.
Att be någon annan komma och svarta med elen eller rören är helt okej. Inga rubriker. Inget krav på en omedelbar avgång. Men att be någon annan att dammsuga och torka svart, då blir det pisk. Och det är inte måttligt med pisk. Det är pisk, pisk, pisk.
Hela dagen är det halleluja-pisk.
Och i tisdags var det alltså dags för den fjärde ministern. Finansminister Anders Borg fick krypa till korset och erkänna att han varit inblandad i svart. Det var svart till barnvakten. Och så var det svart till städhjälpen – också.
Pisk.
Så varför inte diskutera själva grundfrågan?
Att det osynliga finns.
Att det osynliga är ett jobb. Och att det alltid är någon (oftast en kvinna) som gör det.
For free.
Så glöm ministrar och karriärkvinnor för ett litet tag. Det är inte dem det gäller. Alla ”vanliga” som jobbar hårt, mycket och länge behöver ett handtag med det osynliga.
Ett räkneexempel:
En familj med två barn arbetar osynligt, säg 20–35 timmar i veckan. Om hon gör allt i den här familjen, så blir hennes arbetsvecka kanske 70 timmar.
Är det rimligt?
Är det okej?
Så lägg ner den där moralpiskan. Du piskar bara dig själv. Det här handlar om oss ”vanliga”. Det här är alla slitvargars gemensamma problem. Diskutera. Hur ska vi lösa det osynliga?