Krigets verklighet är allt annat än genomtänkt
Jas 39 Gripen är stor, blank och snygg. En spjutspets med perfekta proportioner. Det är en maskin som får en att tro att det här med krig är något extremt rationellt och genomtänkt. Här har säkert mänsklighetens yppersta intelligens varit inblandad, tänker man, när man ser detta iskalla vidunder av effektivitet. Ord som ”härförarkonst” dyker upp i huvudet.
Det räcker med att se på striderna i Libyen för att man ska dimpa ner på jorden igen.
I ett tv-inslag som nyligen sändes av den amerikanska tv-kanalen NBC rapporterar till exempel korrespondenten Richard Engel från rebellernas frontlinje i öknen utanför Benghazi.
Utbrända vrak efter Gaddafis sönderbombade stridsvagnar ligger utkastade längs med vägarna. Rebellernas frontlinje visar sig bestå av några jeepar samt ett gäng snubbar i skinnjackor och solglasögon. Någon ledare för truppen verkar inte finnas, ännu mindre någon plan eller uttänkt strategi.
En av rebellerna visar upp sitt vapen framför kamerorna.
Det är en plastpistol.
Han slåss mot Gaddafi med en leksakspickadoll.
Där och då känns det ganska långt till de där välsmorda, hyperintelligenta Jas-planen. Eller till Försvarsmaktens machosvärtade, actionfyllda appar, webbtester och reklamfilmer som ska locka unga att ta värvning. Plötsligt framstår kriget exakt så fumligt och förvirrat som det oftast är i verkligheten.
Ta videoklippet från Afghanistan, där den svenska styrkan plötsligt blir beskjutna. Varifrån kommer skotten? Ingen vet. Panik utbryter, kulsprutorna smattrar, soldater springer åt alla håll. När krutdimman lättar ser man att en av killarna fått ett skotthål genom långkallingarna: ”Det bara fladdrade till” säger han. Alla skrattar lättat.
Som om det mest är slumpen som avgör vem som överlever här ute.
På Försvarsmaktens hemsida gör jag ett test för att kolla om jag ”har det som krävs”. Det går ut på att flytta en röd prick samtidigt som man klickar på en annan prick. Sen ska man lägga ett pussel på tid. Testen visar att jag har simultanförmåga och spatialt tänkande, enligt Försvarsmakten.
Det behöver man för att kunna kriga. Till exempel när man ska hålla reda på vem som är ens vän och ens fiende samtidigt som man tar hand om den ”upprörda lokalbefolkningen”.
Det låter som ett ganska ointelligent krig.