Mobilförbudet är självklart – vem kan vara emot?
Inför hösten har Kalmarsundsskolan i Kalmar beslutat att införa mobilförbud.
För mig känns det lika höstkrispigt och lovande som själva skolstarten med ny ryggsäck och barn som försvinner på cyklar bakom häcken.
Rektorn på Kalmarsundsskolan, Ulf Nilsson, fick idén när han lagade mat med sonens mobil på laddning intill spisen. Mobilens evinnerliga blippande fick honom att inse vilken stress det måste vara för sonen att aldrig få vara ostörd. Mobilens tjatter som tiotalets Tamagotchi, ständigt bedjande om mat, kärlek och uppmärksamhet.
”Man stänger ju bara av ljudet”, säger min dotter.
Åh, älskling, tänk om livet vore så enkelt.
En mobilfri skoldag börjar med att mobilen lämnas in på morgonen och återfås under dagens sista lektion. En så enkel och självklar lösning, vem kan vara emot?
Vissa lärare, tydligen. De flesta lärare verkar å ena sidan vara överens om att mobilerna stör i undervisningen och förstör ungdomarnas liv på rasterna då det trakasseras virtuellt.
Å andra sidan invänder en del lärare och påstår att mobiltelefonerna behövs i undervisningen. Snacka om att ge upp sin långa lärarutbildning och lämna walk over till google.
Och hur många gånger har vi förresten inte haft diskussionen om att skolan inte får be elever ta med pengar eller ens matsäck till skolan eftersom alla inte har råd? Men mobiler för tusentals kronor är helt plötsligt en mänsklig rättighet och en förutsättning för att eleverna ska få tillång till en adekvat undervisning? Det är ju bara jättedumma dumheter och mjäkigt nonsens.
Rektorn på Funkaboskolan i Kalmar, Kerstin Espelund, är en av dem som inte valt att införa förbud.
”Som ung måste man lära sig att hantera det som finns i ens vardag och därför har vi valt att inte förbjuda mobiltelefonerna”, säger hon.
Men vilken vardag åsyftas? Vardag är väl att vara ostörd på lektionen och sköta sin skolgång? På samma sätt som vi vuxna förväntas sköta jobbet och inte uppdatera sociala medier eller sms:a privat när vi får betalt för att arbeta.
Det här är inte en fråga om ny teknik som måste implementeras i dagens verklighet. Tekniken är redan där, och privata sysslor är lika icke-önskvärda som på tiden då det bara fanns fast telefoni, inte sant?
Ett mobilfritt skol- och yrkesliv borde vara en icke-fråga, men någon verkar vara rädd för någon. Oklart vem och varför.
Och förresten, nästa gång jag ser förskolepersonalen stå och fippla med sin iPhone ute på gården så skvallrar jag för rektor.
Så det så.