Hon visar att cancer är på blodigt allvar
Det jag beundrar mest hos Angelina Jolie, som berättade om sin bröstoperation i veckan, var att hon inte använde ordet rosa.
Annars ska ju bröstcancer av någon anledning alltid bäddas in i feminint fluff, med hjälp av en hel industri av pastelliga smycken och ”I love boobies”-kampanjer.
Men inte denna gång.
För att förstå storheten i texten som Angelina Jolie skrev i New York Times om sin dubbla mastektomi, alltså ingreppet där hon opererade bort sina bröst för att minska risken för ärftlig cancer, måste man förstå vilken roll hennes kropp spelat i Hollywoods nöjesindustri.
Vi pratar om kvinnan vars ben fick ett eget twitterkonto, efter att ha kikat fram ur en skyhög slits i en klänning på röda mattan. Tatueringarna på Angelina Jolies hud har analyserats som vore de bibeltexter. Till och med hennes blod har väckt uppmärksamhet, efter tabloidrykten om erotiska blodritualer med gamla exmän.
Angelina Jolies läppar har beskrivits som vulgära. Hennes hår, stjärt och näsa har korats till världens sexigaste. Skvallerpressen håller ett vakande öga på hennes minsta viktförändring – kan det vara tecken på att Brad Pitt ska lämna henne? Eller på att han har friat på ett slott utanför Paris?
Hur statusen på hennes livmoder diskuteras ska vi inte bara prata om. Och så har vi brösten. Storleken på dem har till och med kommenterats i recensioner av Tomb Raider-filmerna.
Medan Angelina Jolies insatser som actionskådis däremot ständigt har nedvärderats.
Bisarrt nog var det först när hon berättade om den ärftliga cancersjukdomen, som även hennes hjärna togs på allvar.
Jag tror faktiskt att det mest av allt var hennes sätt att beskriva sin kropp, som väckte uppmärksamhet över världen. Att hon skrev om blåmärken runt bortskurna bröstvårtor, bortklippta blodkärl, vävnader som skrapats ut, implantat som sätts in, slangar och smärta.
För den som tror att kvinnlighet handlar om mjuka värden, söta cupcakes, små satin-bh:ar, sammetslen lotionhy och rosa berlock-armband med hjärtan, måste det ha varit ett bryskt uppvaknande.
Kvinnokroppen är inte någon ömtålig porslinsleksak, utan en överlevnadsmaskin. Ärrad, plågad, tuff och stark. Angie är vår Rocky.