Vi har inte råd att rösta med plånboken

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag skall fråga er rakt ut.

Hur mycket vill ni ha? Hundra kronor? Tusen kronor? Tio tusen kronor? Eller kanske ännu mer?

Hur mycket skulle det kosta att köpa er röst inför valet?

Om en främmande gubbe i keps klev fram till er på stan och halade fram ett fett, brunt kuvert med pengar från sin innerficka, hur mycket skulle det där kuvertet behöva innehålla för att ni skulle skaka hand och avstå från era demokratiska rättigheter?

Eller skulle ni bli kränkta över att ens få frågan?

Ni och vi som lever i ett land där människor inte svälter, och där vi spolar ner vår egen skit med rent och alldeles kristallklart dricksvatten. Skulle inte vi ha råd att låta valet handla om någonting annat än billiga mutor?

Är det en budgivning som vi över huvud taget vill vara med i?

Häromdagen fick jag ett brev från en man som säger sig stå för det nya arbetarpartiet i Sverige, och i brevet lovade han mig att jag som villaägare skulle få billigare boendekostnader - om jag röstar på honom i valet. Bara det, ingenting annat.

Som om det är det som politik skall handla om.

Inte om vad vi skall stå för tillsammans. Inte vad Sverige skall vara internationellt. Utan om pressade boendekostnader. För mig. (Som om det inte är någon större skillnad på att kränga politik eller värmeväxlare eller pelletskaminer.)

Så vad gör vi?

Folkpartiet har varit på inbrottsturné samtidigt som de tapetserar stan med affischer där de går till val på att bekämpa kriminalitet och fusk.

Vi har en ledare som heter Göran som nästan lyckas övertyga oss om att det inte finns någon svamp i Sverige och att vi har bland de lägsta elpriserna i Europa och att han inte har någon som städar åt honom där hemma utan att han tar hand om sin egen skit själv.

En annan ledare kallar sig för "utmanaren" samtidigt som han ser ut som en liten skolpojke som står och drar sig i snoppen när han får audiens hos Angela Merkel. En utmanare som säger att han är så glad över att träffa Angela Merkel, inte för att han är glad över att träffa Angela Merkel, utan för att han får visa Göran att han faktiskt vågar. (Som någon slags beigare autografjägare.)

Den här Fredrik "utmanaren" säger sig vilja bekämpa det svenska bidragssamhället, vilket han tänker göra genom att inleda sin mandatperiod med att införa ett vårdnadsbidragssystem (som inte är något annat än ett hemmafru/au pairbidragssystem eftersom 3000 spänn i månaden knappast är något som man "plötsligt blir onödigt rik" på.)

Så vad nu?

Det är inte som i Melodifestivalen där man kan ringa in och proteströsta på några finska troll. Det är nio dagar kvar till valet och jag drömmer om något annat.

Jag drömmer om att någon skall ställa sig upp och hålla ett brandtal för allt det som vi har åstadkommit. Tillsammans. Inte de socialdemokratiska väljarna och socialdemokratin. Inte folkpartister eller moderater eller vänsterpartister eller miljöpartister eller centerpartister eller kds:are eller någon annan. Utan ett brandtal om det som Sverige trots allt har blivit.

Det som vi har klarat av och det som vi har framför oss.

Vi lever i ett land där man inte behöver låsa in sina barn för att kunna gå till jobbet för att tjäna sitt uppehälle. Vi lever i ett land där Mercedes-Benz nya reklam "Varför ska inte du få ha det bra?" är en rörande vädjan till alla svenska män som sopsorterar och lämnar barn på dagis och bär matkassar och åker på knattefotboll. Jämställda farsor som inte vill förstå att det finns ett annat liv där de kan glida runt i en sportigare sedanmodell, medan frugan tar ungarna och matkassarna på styret på Monarken.

Vi lever i Sverige. Ett kallt litet avlångt land i Norden som folk söker sig till för att söka skydd för att vi har ett rykte som det var länge sedan vi förtjänade.

Vi har inte råd att sälja våra röster för pengar. Det gäller bara att vi påminner oss om det.

"Jag drömmer om att någon skall ställa sig upp och hålla ett brandtal för allt det som vi har åstadkommit. Tillsammans.

Lena Sundström