Kan man få EU-pengar för att dansa på en bil?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-07-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Raggare. Det är samma sak varje år. Man tror att de är borta och så plötsligt står de där med röven bar och skriker otidigheter från motorhuven på en gammal amerikanare. Är det inte dags för k-märkning snart?
Unga amerikanare vet ingenting om gamla amerikanare. Därför är det en av höjdpunkterna under Jonathans och Leahs vistelse när vi möter en jänkebil som är lika gammal som deras föräldrar. Barnen är på utbytesbesök hos oss under en månad, och bortsett från älgkött och allsång i tv:n tycker de att det mesta känns igen. Samma cornflakes, samma ketchup, samma kläder, samma musik.
Men raggarbilarna sticker ut. De gamla slagskeppen från Detroit är närmast utrangerade ur den amerikanska bilparken. Familjegaragen domineras av japanska bilar och en och annan Volvo.
Inte utan stolthet berättar jag om hur de amerikanska 50-talsbilarna vårdas ömt av människor i Dalarna och Västmanland, om hur svenskarna förvaltar ett amerikanskt kulturarv. Så plötsligt dyker bilden upp i tidningen: tre redlösa män med naken underkropp håller låda på en gammal Cheva, som svajiga midsommarstänger med jeansen i ring runt anklarna.
Våra amerikanska sommarbarn tittar klentroget och frågar: Vad gör dom? Varför står dom på en bil? Varför har dom dragit ner byxorna?
Det är faktiskt inte helt lätt att svara på. Jag försöker förklara att personerna på bilden är så kallad motorburen ungdom. We call them raggare.
De finns bara i Sverige, och i viss mån i Norge. Jaha, ungefär som samerna då? Javisst, ungefär som samerna. Jämförelsen är inte så dum. Ett nomadfolk som i långeliga tider ansett sig förföljda och motarbetade av det etablerade Sverige. En utrotningshotad stam. En folkspillra med egna riter och umgängesformer. Som att stå halvnaken och svaja på en motorhuv i Västerås.
Uppvuxen i en raggarhåla utanför Göteborg lärde jag mig tidigt att frukta raggare. Jag förstod att många av dem hade en skruv lös. Det framgick av deras gutturala läten, men även av deras musiksmak. Sedan dess har jag knappt tänkt på raggare. Trodde att de tagit slut. Mediabevakningen av Almedalsveckan har gjort att jag helt missat Power Meet i Västerås. Det är där de finns, alla raggarna.
Ska bli spännande att se hur länge de överlever, som folkslag och minoritet. Det lär väl avgöras av bilarnas livslängd, och ingen vet ännu hur länge en välvårdad Impala kan rulla. På Kuba har de hållits vid liv med hembyggda reservdelar i snart 50 år, och så länge V6:orna mullrar och kromen blixtrar i deras nosar kommer vi att ha raggarna kvar. Som turistattraktion är de lika exotiska som något, även för amerikanare.
Så varför inte slå mynt av saken och hålla den utrotningshotade stammen vid liv ett tag till. Komplettera Turistsverige med lite genuin raggarkultur.
Traditionell uppvisning av fylledans, gruppsex och sovning i udda ställningar - det borde väl gå att söka något EU-bidrag för sånt?