Det gör ont att föda barn – sen fortsätter det varje minut tills man dör
Den 28 januari skriver Hanna Hellquist en text i DN som är så stark att min bästa vän ”gråter så det låter”.
Texten handlar om att längta barn. Om att vara utanför. Om ensamhet.
Det gör ont att föda barn. Sedan fortsätter det att göra ont, i hjärtat och kroppen, varje minut av varje dag tills man dör.
Om du är snäll mot dina barn kommer de och håller dina utslitna händer innan du går.
Har jag hört.
Jag är i dag trettionio år och har fem barn. Det äldsta är femton. På kvällarna sitter vi och pillar med gymnasievalet. Jag låtsas att jag förstår, men det gör jag inte. Ska man göra ett tillval nu? Var språk mer värt eller hur var det nu igen?
Trettonåringens hörlurar har vuxit fast på hennes söta huvud. Vi måste alltid skrika högt när det är middag, sedan uppstår surhet. För det mesta är hon glad och snäll och hjälpsam och då uppstår dåligt samvete för det där med att möta surhet med surhet.
Nioåringen har blivit uttagen till spetsträning med målvaktstränare. Jag kan inte bestämma mig för om det är en möjlighet eller en förolämpning.
Femåringen börjar vänja sig vid att inte längre vara minst och sötast. Han har börjat bjäbba emot och jag säger inte till honom, jag ser fortfarande mammas lilla bebis i hans stora runda ögon som han inte ärvt av mig. Inget av mina barn ser ut som jag. Jo, möjligen är bebisen i soffan lite lik mig. Till slut fick jag till det, till slut fastande mitt fejs på ett barn.
Folk tycker att jag har många barn. Jag tycker att det är lagom. Och när jag inte tycker att det är lagom blir jag livrädd och undrar vad jag har startat. Ett eget land?
Om mina barn får fem barn var så blir jag farmor och mormor till tjugofem barnbarn och tusen barnbarnsbarn. Vem lät mig ta ansvar för en sådan svallvåg av personer?
Ingen. Det är ett livets maktmissbruk att tillåta sig själv att bli förälder.
Tänk om mina barn inte tackar mig?
Tänk om de inte vill träffa mig sedan?
Det är farligt att vara förälder. Det finns så mycket skada du kan ställa till med, och det är så kvickt och aningslöst gjort.
Jag tvingar mig själv att se in i framtiden. Vilka scener ska de minnas och tvinga mig att lyssna på?
När jag kastade en stol i golvet eftersom dottern inte städade sitt rum?
När jag började gråta på bryggan och yngsta dottern skvallrade för svärfar. ”MAMMA GRÅTER FÖR ATT HON ÄR EN DÅLIG MAMMA!”
Ingen kan någonsin veta om det kommer vara värt det.
Ibland tittar jag på mina barn från hörnet av min utblick och blir sur på dem i förväg för att de kanske inte kommer förstå hur mycket deras uppväxt kostade på.
Men så inser jag, ännu en gång, att de faktiskt aldrig bett om att födas.
Och att jag genast bör spotta upp mig och vända pannkakan.
Innan det är försent.
Muspekad: Förespråkare för E-sport vill att sporten ska vara representerad i OS. ”Eftersom så många sysslar med E-sport”. Med den logiken, i OS 2022: porrsurf. Vågar vi hoppas på svenskt silver?
Utpekad: SD i Torsås anser att förskolebarn utsätts för smittorisk när de besöker SFI. Bortsett från det rasistiska i den meningen, som sträcker sig långt förbi den sedvanliga SD-rasismen: Är det någon som ska vara rädd för smitta så är det väl de som utsätts för småbarn i grupp.