Unga häktade läser vad de vill och har tolv TV-kanaler i cellen
Ungdomshäktet i Malmö är en märklig plats, sluten och låt gå–liberal på samma gång.
Här använder staten hela sin makt för att hålla misstänkta brottslingar isolerade. En femtonåring kan placeras på säkerhetsavdelning efter att ha ristat sitt namn på en bordsskiva. Unga män, ibland gossar i ordets verkliga mening, de har ännu inte kommit i målbrottet, kan hållas avskilda från världen i veckor, månader.
En del av de häktade är så unga att de fortfarande har skolplikt. Så det kommer lärare till de låsta och strängt övervakade lokalerna och försöker lära dessa gossar och unga män att ett plus ett är två. Just det exemplet gällde en nittonåring.
Undervisningen är exklusiv så tillvida att en femtonåring med fulla restriktioner, han tillåts inte träffa andra intagna, får enskild undervisning. Gemensamt för de häktade är att deras skolgång var kaotisk, ofta obefintlig. På häktet får de privatundervisning. Inte omfattande men ändå.
Det är samhällets försök att fostra dessa misstänkta rånare och våldsmän.
En del av dem läser ganska mycket. Det är ju tråkigt att vara inlåst 22 timmar om dygnet. Cellen är den plats där en ung brottsling för första gången i livet kan uppleva språkets makt i stället för nävens. (Även om de kanske anar ordens kraft när personalen söker igenom utrymmena efter klotter, dolda meddelanden, och ett ord på en vägg eller i en lånebok kan starta en utredning.)
De läser litteratur som stärker den kriminella identiteten, särskilt "Snabba cash" och "Svensk maffia", ungdomshäktets kioskvältare.
Det bekymrar personalen. Häktet är visserligen inget straff, man är inlåst för att inte kunna rymma eller sabotera en utredning. Men när ungdomarna ändå är här vore det bra om man kan sätta dem i rätt riktning.
Så vårdarna försökte hålla dem borta från krimporren, "ta bort skiten" som en vårdare säger, och föreslå böcker som ger nya tankar.
Då ingrep kriminalvårdens jurister. En häktad femtonåring kan hållas isolerad och förbjudas läsa tidningar, lyssna på radio eller se på TV. Men han får läsa vilka böcker han vill, "Snabba cash" inräknad, eftersom den inte påverkar utredningen.
Om den påverkar hans liv saknar relevans för juridiken.
Å ena sidan använder staten sina hårdaste repressiva medel mot dessa ungdomar.
Å andra sidan är samma stat ytterligt liberal när samma ungdomar fostrar sig själva i cellernas ensamhet. Den som tillåts se på TV har tolv kanaler att välja på.
Kanske är det ett olösligt dilemma i ett fritt samhälle. Kanske är det ett tecken på att vi inte vet vad vi ska ta oss till. Jag lutar åt det senare.