Det minsta han kunde gjort var att berätta
Erik Ljungström ryckte lätt på axlarna och struntade i att svara på åklagarens fråga om varför han mördade häktesvakten.
Arrogant, ja, men finns det någon förklaring, något begripligt motiv?
Det enda vi vet är att Karen Gebreab hade levt i dag om det inte vore för häktets katastrofala misstag.
Händerna fastbojade i ett midjebälte, inledd mellan fyra vakter. Kriminalvården må lära sig långsamt, men den lär sig.
Ljungström, klädd i träningsoveralljacka, glest getskägg, tittade tomt framför sig och ville inte svara på åklagarens frågor.
Det minsta han kunde ha gjort var att berätta. Givit modern en förklaring, en möjlighet att förstå.
Men det tjänar inget till att indigneras. Och hur skulle svaret se ut? Människor förtjänar inte att leva? Hat mot kvinnor, mot vakter? Det är så långtråkigt och frustrerande att sitta häktad, så kul att mörda?
Tomheten är grotesk, den gör det fruktansvärda än mer fruktansvärt. ”Det meningslösa våldet”, en kliché utan innehåll, är för en gångs skull meningsfull.
Om vi i övrigt ska finna någonting meningsfullt med detta mord så är det att Kriminalvården, som de första dagarna inte ens orkade sätta sig in
i vad som hade hänt, och förnekade att Ljungström använt batong, utrett och beslutat bygga om häktet och ändra rutiner.
Direktörer och byråkrater har tänkt så det knakat och dragit den intellektuellt knivskarpa slutsatsen att det var ett misstag att lämna en vakt ensam med en bevisligen livsfarlig man, en man som förflyttades från rättspsyket för att han inte gick att hantera.
Övervakningsfilmen från överfallet spelades upp bakom stängda dörrar. Det finns inget lagligt stöd för att köra ut oss, muttrade rutinerade kriminalreportrar. De kanske har rätt, men själv var jag glad över att slippa se mardrömmen.