Sundhage har alltid kämpat för rättvisa
Det dröjde en timme och femtio minuter, sedan stod Pia Sundhage på Idrottsgalans scen och tog emot folkets kärlek.
Man kan också säga att det tog fyrtio år.
När den kompromisslösa kommunisten från Ulricehamn nu är på god väg att bli folkkär ska det sägas att vägen till Globens scen har varit lång, och inte allt igenom smickrande för Sverige som idrottsland.
Hela Pia Sundhages fotbollskarriär har varit en kamp för rättvisa, för att på lika villkor få utöva den sport hon älskar.
I går tog Pia Sundhage emot priset som ”Årets ledare”. Under kavajen bar hon samma t-tröja som när hon för några veckor sedan vann pris som världens bästa damtränare. Den bar texten ”Sweden 2013”. Det var ingen slump. För Pia Sundhage har det närmast kommit att bli en mission att lansera det europamästerskap som i sommar avgörs på hemmaplan. För det är då damfotbollen en gång för alla ska bli en nationell angelägenhet.
Under förbundskapten Sundhages fyrtio år i eliten har damfotbollen visserligen tagit stora kliv framåt – men på elitsidan möts man fortfarande av hånflin, smädelser och jämförelser.
Från oss manliga fotbollssupportrar påpekas det ständigt att nivån är så mycket lägre än hos herrarna.
Att jämförelsen ens görs är unikt för fotbollen.
När exempelvis Kajsa Bergqvist vann VM-guld i höjdhopp var det ingen som kände sig manad att poängtera att hennes 2,02 inte ens hade räckt till pallplats i de småländska herrjuniorernas distriktsmästerskap.
Men hur ofta har man inte hört tugget om att alla manliga division III-lag hade joggat hem damallsvenskan utan att ens bli svettiga.
Just behovet av att jämföra pekar också på fotbollens identitetsproblem. Den norska socialpsykologen Hanne Haavind kallar det ”principen om den relativa underordningen”. När det inte längre är möjligt att hålla kvinnor borta från traditionellt manliga delar av samhället måste kvinnans relativa underlägsenhet påtalas. Det gäller i arbetslivet, och det gäller i fotbollen.
Ingen påstår längre att kvinnor inte ska få spela fotboll – så länge det sker i skymundan och inte tar resurser från herrarna.
På nåder, alltså.
Detta trots att damfotbollen, om man nu ser sig tvungen att jämföra, faktiskt har en unik selling point. Medan den manliga elitfotbollen är en kokande kittel av orimliga biljettpriser och bortskämda nittonåriga spelarmiljonärer präglas den kvinnliga elitfotbollen fortfarande av kärleken till spelet. För oss fotbollsromantiker borde egentligen damfotboll vara ett självklart val.
I går höjde Pia Sundhage armen i en segergest. Och i sitt tacktal sjöng hon om att spränga gränser.
Hennes mission är långt ifrån över.
Frågetecknet
När ska herrlandslagets tränare Erik Hamrén gå charmkurs hos sin kvinnliga motsvarighet? Medan Hamrén i varenda intervju beter sig som en paranoid rättshaverist lyckas Sundhage ständigt vara supercool i sina framträdanden – trots att hon på goda historiska grunder skulle kunna be hela Mediesverige att fara åt helvete.
Utropstecknet
Pia Sundhages ledarskapsbok ”Spela på bästa fot” släpps nu i storpocket. En bok om hur man formar vinnande lag, inte bara på fotbollsplanen.