Riksåklagaren utreder långa häktningstider
Det är utmärkt att Riksåklagaren ska utreda hur de ibland orimligt långa häktningstiderna ska undvikas.
Att en människa kan hållas helt isolerad i nästan tre år utan att få sin sak prövad är en skam för Sverige.
Riksåklagare Anders Perklev har tillsatt en arbetsgrupp bestående av åklagare, advokater och en representant för kriminalvården för att göra någonting som borde ha gjorts för länge sedan, nämligen att hitta sätt att korta häktningstiderna.
Utredarna har fått i uppdrag att titta på vad åklagarna kan göra, hur samarbetet med andra inblandade myndigheter kan utvecklas och också fundera på författningsändringar.
Det är inte en dag för tidigt. För några år sedan genomfördes en liknande granskning, men den mynnade ut i en slapp rekommendation om att åklagarna ska lämna mer detaljerade förklaringar till de häktade om varför de har utsatt för restriktioner.
Att det skulle krävas att en ung man satt isolerad i 857 dagar för att riksåklagaren skulle vakna till liv är dock dystert. Problemet är nämligen väl känt sedan årtionden.
Jag har skrivit om fallet flera gånger: en 30-man som spelar en mindre framträdande roll i det stora kokainmålet som just nu avhandlas i Svea hovrätt har tillbringat sina senaste tre födelsedagar i häkte.
Det är nästan svenskt rekord. Endast två personer har suttit längre. John Ausonius, som inte bara var misstänkt för oerhört omfattande grov brottslighet utan även misshandlade sina advokater, vilket fick till följd att de byttes ut med ännu mer utdragen förundersökning som följd. Samt en man som var misstänkt för någonting så svårutrett som folkmord i Rwanda.
Då åklagaren släppte restriktionerna för 30-åringen beslöt kriminalvården att isolera honom. Det var alltså en tuffare häktning än normalt.
Mannens syn har tagit skada av att under flera år bara ha en vägg tre meter bort att titta på. Kriminalvården förvägrade honom rätten att träffa psykolog. Han tvingades gång på gång till förnedrande kroppsvisitationer.
Till slut tröttnade Svea hovrätt på den oacceptabla behandlingen och beslöt att mannen skulle få en ny häktningsförhandling. Ett mycket ovanligt förfarande, då han fortfarande är misstänkt för grov kriminalitet och befinner sig mitt uppe i en process.
Det var en närmast surrealistisk upplevelse att höra åklagarna göra något så optimistiskt som att försöka lura i domstolen att mannen inte hade farit illa av den fleråriga isoleringen.
Påståenden som hovrätten givetvis inte köpte. Mannen släpptes och infinner sig nu punktligt varje rättegångsdag.
Mina texter ledde till att Chefs-JO Elisabet Fura inledde en ännu pågående granskning av hur Kriminalvården har agerat. Det är glädjande. Än mer glädjande är dagens besked från Riksåklagaren.
Förhoppningsvis tittar inte utredarna bara på längden på häktningarna. Även restriktionerna, till exempel förbud mot att läsa tidningar eller prata med anhöriga, bryter ner människor.
Något måste ske. Att FN, Europarådet och Amnesty har jämställt de stundom orimliga svenska häktningstiderna med tortyr är nämligen, diplomatiskt uttryckt, genant för ett land som gör anspråk på att vara civiliserat.