Ständig kamp att leva i symbios med naturen
Vargen struntar i om den är ”svensk” eller befinner sig i bortre Karelen
Det pratas mycket om varghatet, om vapentokiga stollar som samlar på mosade vargtestiklar.
Men om vi för en gångs skull synar andra sidan? Då menar jag inte de löjliga aktivisterna som poserade med spikklubbor när årets vargjakt drog i gång.
Utan de som beskriver rovdjur som våra ömtåliga små vänner.
Är det något som känns olustigt i den här debatten så är det retoriken kring vargen som ett litet barn, i stort behov av våra fina, mänskliga omsorger.
Den som någon gång haft med vild natur att göra – hit räknas inte promenader på Kungliga Djurgården – vet ju att den klarar sig utmärkt utan oss.
Mina närstående har ett hus i Värmlands djupaste skogar, och där ligger man i skyttegravskrig med vildmarken året runt. På vintern krossas taket under tyngden av meterdjup blötsnö. Om sommaren växer täta snår och tall sig blixtsnabbt alldeles inpå husknuten.
Man skottar, röjer, försöker hålla ställningarna. En dag försvinner katten. ”Lodjuret tog den”, säger man i byn. Hos släktingar längre norrut lägger sig en björn och sover på skolgården. Först när jaktlaget viftar med bössan framför nosen lufsar den därifrån.
Detta, är leva i symbios med naturen. Kort sagt innebär det att man betraktar rovdjur som jägare och behandlar naturen med respekt, som en jämlike.
Men det gör inte vargkramarna.
Deras föreställning om vargen påminner snarare om hur biologismen ser på ”kvinnan” – som ett vackert, skört och oskuldsfullt väsen.
Det sägs ofta att jägarlobbyn lever i en fantasiföreställning om den livsfarliga ulven. I själva verket är det gråbensromantikerna som hänger i trollskogen.
I vargdebatten pratas det hjärtskärande om föräldralösa vargbebisar och om likheterna mellan vargflockar och kristdemokratiska kärnfamiljer. Mer sällsynta är argumenten om varför det är så viktigt att vi behåller denna inavlade vargstam intakt.
Arten är inte utrotningshotad, bara rödlistad just innanför detta lands gränser. Vargen själv struntar fullständigt i om den är ”svensk” eller befinner sig i bortre Karelen.
Att det skulle handla om att upprätthålla ”ekologisk balans” är också snack – för vilken balans syftar man på? Vissa menar att balansen rubbades redan när vi gick över till agrarsamhället, det vill säga för cirka 10 000 år sedan.
Ändå påstår 81 procent av stockholmarna att de ”vill ha varg”. Konstigt att de inte är lika upprörda när stilltruten hotas på grund av strandnära villor i skärgården.