Inte bara män är djur - kvinnor är det också
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vi har en kulturell konstruktion som förknippar maskulinitet med makt och våld. Vi kan också förknippa den med något positivt - exempelvis med män som förvärvat makt och status.
Så säger professor Eva Lundgren - numera döpt till "rikshäxan" efter diverse konstiga uttalanden om satanism i det mångomtalade tv-programmet "Könskriget" - i en av många intervjuer i helgen som gick. Och jag håller faktiskt med henne, låt vara att konstruktionen för mig ter sig mer biologisk än kulturell.
I min erotiska föreställningsvärld är långa, bredaxlade, välbyggda män med mörka välmodulerade röster attraktiva. Detta torde bottna i något omedvetet men grundläggande i min upplevelse av könet, mitt eget och det motsatta:
En hanne ska vara stark, det vill säga så uppenbart rustad för slagsmål att han inte behöver slå någon.
Så kan man primitivt formulera de grumliga rörelser inom mig där jag är mer djur än människa och där sexualiteten lever sitt ostyriga liv.
Nu är jag ju inte bara djur utan också en kulturvarelse, vill jag tro i varje fall. Därför kan de här primitiva böjelserna ge sig till känna i en av kulturmönstren präglad och omstöpt form: männen behöver inte nödvändigtvis vara långa, bredaxlade och muskulösa för att attrahera mig.
De kan på annat sätt signalera det slags kraft som bor granne med suveränitet och som jag efterfrågar för att en karl ska vara en karl för mig: de kan vara mycket intelligenta, äga någon annan form av imponerande begåvning, vara skickliga i något yrke jag uppskattar, de kan besitta makt och position exempelvis.
Allt detta och mycket därtill kan vara substitut för den fysiska överlägsenhet mitt primitiva jag söker efter hos en man.
Sedan är det ju inte bara män som kan vara utrustade med intelligens och begåvning och allt annat imponerande jag räknade upp. Sådant är lika vanligt förekommande hos kvinnor.
Personligen har jag erfarenhet av att ha varit en intelligent kvinna i hög position. (Ja, ursäkta självberömmet.) Det har onekligen funnits enstaka män i mitt liv som har attraherats av dessa egenskaper. Men generellt sett utgör de ingen erotisk tillgång hos kvinnor, tvärtom. Det är min bestämda uppfattning på basen av egen erfarenhet.
Följaktligen måste jag inse att mäns sexualitet väver samman primitiva och mer förädlade nivåer till ett givet attraktionsmönster på ungefär samma sätt som kvinnors eller i varje fall min egen:
"Potenta" egenskaper hos kvinnor - i överförd bemärkelse - upplevs inte som omedelbart lockande bland män - undantagen är naturligtvis legio.
Omvänt har många av oss kvinnor en tendens att söka män som ter sig överlägset potenta för oss - också i överförd bemärkelse - något som kan bli svårt om man är förhållandevis potent själv.
Allt detta är naturligtvis påståenden som måste modifieras. I den mänskliga civilisationen möts ju män och kvinnor på så många plan och den erotiska attraktionen utspelar sig längs komplexa stråk på våra gemensamma vandringsvägar.
Om den spontana attraktionen stundom följer mycket ursprungliga impulser i upplevelsen av maskulinitet och femininitet så bygger samlivet mellan män och kvinnor på sofistikerade mänskliga och sociala balanser, stundom rentav på obalanser som tar ut varandra.
I Finland kan man iaktta en relation mellan män och kvinnor som är intressant. Där är männen de till synes dominerande. De betonar starkt alla klassiska maskulina attribut och är överordnade i samhället. Samtidigt är männen dock ofta på det privata planet underordnade sina fruar som behandlar dem med stor bestämdhet och mycket överseende - som en i barnaskaran.
I Finland finns ingen extremfeminism förutom vad man kan hitta bland ett fåtal finlandssvenskar som tar intryck av Sverige.
Personligen tror jag att jämställdhet mellan könen är något man alltid ska kämpa för men aldrig kan slå sig till ro med i tron att man nått målet för gott.
Ty inte bara män är djur. Kvinnor är det också.