Låt Sverige bli hyggligt - ge en hand till Irak
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag hade kommit till sidan 48 i Nicholas Rankins biografi över den briljante lille krigskorrespondenten George Steer, då tanken slog mig:
"Visst fan! Vi brukade vara med! Det fanns en tid då vi inte bara ställde oss vid sidan."
På sidan 47 stod det om hur flera länder sände fältsjukhus och ambulanser för att bistå det primitiva men älskansvärda Abessinien (nuvarande Etiopien) som det fascistiska Mussolini-Italien 1935 invaderat och ville sluka. Italienarna introducerade stridsgas som vapen. På sidan 48 följer: "Sju italienska plan bombade avsiktligt Svenska Röda korsets ambulans den 30 december vid Dolo. De dödade tjugosju patienter och en svensk sjukvårdare."
Ett gement brott. En tragedi i en krigszon. Naturligtvis hade den gått att undvika - genom att inte vara med.
Det är Sveriges nya linje: vi är inte med. (Den är inte så ny. Under andra världskriget stod vi - för att rädda skinnet och för att tjäna pengar - vid sidan om.)
Men i många fall har vi ställt upp.
Efter ett beslut över en natt, efter en vädjan från FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, skickade vi sommaren 1960 en bataljon soldater, 800 man, för att vara en stabiliserande faktor i inbördeskrigets Kongo. Det var både kontroversiellt och farligt.
Olof Palme lät 1973, i samband med militärkuppen i Chile, den utsatta chilenska vänstern svämma in över svenska ambassadens murar i Santiago och få sina liv skyddade av den modige ambassadören Harald Edelstam.
Folke Bernadotte fanns i andra världskrigets slut i frontlinjen i Tyskland för att rädda människor ur nazisternas koncentrationsläger.
I Koreakrigets slutskede på femtiotalet ställde Sverige upp i krigsfångeutväxling mellan nord och syd och i övervakning av stilleståndslinjen. Svenska officerare finns kvar där än i denna dag.
Först Bernadotte (som mördades) och sedan generalen Horn hade medlande roller i det ansträngda spelet mellan palestinier och judar, när staten Israel kom till.
Som FN-soldater har svenskar funnits på plats i Sinai, på Cypern och de senaste åren med en liten (alltför liten) styrka i det oroliga Afghanistan.
Raoul Wallenbergs insatser, initierade av CIAs föregångare, för att 1944 rädda judar i Budapest, är ett av de mest ärorika kapitlen svensk historia.
Svenska soldater spelade på nittiotalet en roll för att dämpa inbördeskriget i Jugoslavien och säkra Bosniens självständighet från grannarnas angrepp.
Ni har förstås anat vad jag är ute efter.
Precis. Jag är ute efter att säga: statminister Persson bör höra av sig till den irakiska regering som efter valet är under bildande i Bagdad. Den visar - hittills åtminstone - mognad och kunskap om demokratins fundament, kompromissvilja och respekt för minoriteter. Den har, som alla vet, besvär med säkerhetssituationen; den gamla härskarmaffian saboterar med våld och självmordsbombare en fredlig utveckling.
Persson bör fråga: "Kan vi vara med och göra någon nytta? Kan vi - som vi gjorde i Abessinien och Bosnien - skicka svensk hjälp och bidra till civilbefolkningens trygghet? Jag medger, vi borde ha kommit redan. Vi borde ha varit hos er och skyddat kvinnorna som skyndade mot valurnorna."
Innan ni i monomant amerikahat flyger i luften ska ni notera: det ska ske för att skydda hedervärda irakiers liv medan de bygger upp ett modernt folkstyre. Att ge en hand i Bagdad (eller Kirkuk eller Mosul) är i n t e ett senkommet sätt att säga, att amerikaner och britter för två år sedan hade gott motiv, när de gick i krig. En del tycker så, andra inte.
Det är inte för att kratsa Bushs kastanjer ur elden Sverige bör hjälpa till att ge irakierna en start. Vi sluter oss i så fall till andra små hyggliga länder som Danmark och Lettland, Tjeckien, Australien, Norge, Tonga och Mongoliet.
Finns några hinder? Jag frågade i veckan försvarsdepartementet: Finns ett obrottsligt beslut att i n t e skicka trupp till Irak?
I går eftermiddag gavs svaret: beslut finns att Sverige inte bidrar med trupp och för närvarande avser vi inte att ompröva det beslutet.
Syftande på det så drastiskt nerbantade försvaret frågade jag också lite taskigt: Har vi över huvud taget några gubbs att sända?
Som oraklet i Delfi svarade departementet: Det är en prioriteringsfråga.
Facit: vi står vid sidan.