Jordens diktaturer blir färre
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Varför hör jag inga hurrarop? Varför säger ingen: "Från hjärtat ett riktigt grattis!" Varför bara surmulen tystnad? Det som hänt är ju att världen sett en ny demokrati födas. Afghanistans!
I måndags fanns i huvudstaden Kabul - efter en två veckor lång, pedantisk räkning - ett röstresultat.
I fria och hemliga, allomfattande och ganska hederliga val med högt valdeltagande, hade tio miljoner röstberättigade, bland 17 kandidater röstat, fram sin president.
Fantastiskt! Demokrati bland människor som - tvärs emot myten om sin okuvlighet - i tusen år förtryckts av Djingis khans söner, av perser och indier, britter, Sovjets Röda armé och religionstokiga talibaner, och som bortom centralmakten lytt under krigsherrar, som (med bössa och mutor) hållit sina stammar och klaner, pashtuner, tajiker, turkmener, nuristaner, kirgizer, balucher och hazarer i schack.
Valet den 9 oktober gick mönstergillt till. Tvåan erkände sig besegrad. Han gratulerade vinnaren.
Presidenten Karzai - mannen med hökprofilen under persianmössan, de lugna ögonen och en engelska bättre än de flesta västeuropeiska statsministrars - är en hyvens man som om ett år leder sitt land till ett parlamentsval.
I ett land präglat av kvinnoförtryck lades på valdagen första röstsedeln av en kvinna. Hon var 93 år gammal.
Otroligt!
Det finns tre skäl - och de berättar någonting om oss själva.
1 Alla fokuserar vi på det val i vilket vi har intrigens beståndsdelar och huvudpersonernas karaktäregenskaper klara för oss. Vi har varken ork eller intresse för ett val i tredje världen.
En av mina gamla chefredaktörer på Aftonbladet undervisade mig: "I Sverige klarar vi bara av en debatt i taget. På liknande vis klarar vi bara av en utrikesnyhet åt gången."
Inget slår ut titelfajten Bush-Kerry - fastän den bara betyder att antingen vinner en bra karl eller också en annan bra karl.
2 Domedagsprofeter i västvärldens medier hade i månader berättat att valet var en chimär och skulle dränkas i blod.
En i internationell politik erfaren kvinna, Madeleine Albright, såg krigsherrar och narkotikabaroner undergräva övergångsregeringens ansträngningar att skapa säkerhet.
En brittisk ex-utrikesminister hävdade att makten satt i en gevärsmynning.
Rapporterna löd: Mullah Omar hotar med självmordsattentat. De internationella säkerhetsstyrkorna förmår inte upprätthålla ordning. Grannländerna Iran och Pakistan saboterar. Tajiker och pashtuner ryker i luven på varandra. Kvinnor stenas om de närmar sig vallokalerna.
Ingenting av detta hände.
Med begreppen rösträtt, fria val och valdag blir det allvar och fest på samma gång.
Jag lärde mig detta i Salvador 82.
Inbördeskrig rasade. En militärjunta hade hållit makten. Valet beskrevs som en charad.
Högerextremister och vänstergerilla utsatte vallokaler för sprängattentat. Men lantarbetare, indianer och huvudstadens söndagsklädda borgerlighet lät sig inte skrämmas. De köade för att prickas av i vallängder, plockade på sig valsedlar, och i valbåsets avskildhet lade de fritt sin röst och fick slutligen en bläckplump på handleden, som skulle förhindra att de fuskade och röstade en andra gång.
De lade grunden för ett nytt och bättre Salvador.
Samma förlopp har de senaste tjugo åren skådats i land efter land i Asien, Afrika och Latinamerika. Jordens diktaturer blir färre.
3 Den pratande klassen, politiker, statsvetare och mediemänniskor i Europa, har en kvardröjande skepsis mot demokratins utbredning. Missionerandet av demokrati sågs i radikalt sjuttiotalsresonemang som ny-imperialism.
De rättfärdigade sin halvhjärtade inställning: "I tredje världen är demokrati inte nödvändigtvis bästa styressättet. Demokrati är en västvärldens lyxvara."
Välvilligt skulle fjärran länders förfärliga diktaturer få sin förklaring: "De är inte som vi, de måste få ha sina egna system."
Även med hyggliga förtecken var detta rasism.
När det mest plågade av u-länder, Afghanistan, lyckligt gör sig till demokrati ska vi skaka av oss elitism, apati och idiotinställningar.
Nu reser vi oss på åskådarläktaren och ropar heja och halleluja.