Hämnaren tiger inte om förtryck
Hämnaren gjorde sig beredd. Nu var stunden kommen. Stunden för åtminstone en kort känsla av rättvisa innan det egna livet utsläcktes. Ty det var ett självmordsuppdrag. Det hämnaren skulle göra kommer ingen levande ur.
Han befann sig i fiendeland, bortförd från sina ursprungliga hemtrakter där han och hans rasfränder hade levt i tusentals år innan de fördrevs.
Någonstans långt bak i huvudet hade han fortfarande visioner av det gamla landet, men han visste inte längre om det var faktiska minnen eller suggestioner skapade av längtan.
Han skulle hämnas sina anfäder, sina systrar och bröder. Han skulle släppa lös hela sin djävulska arsenal i en massiv vedergällningsattack riktad mot själva hjärtat av den motståndare som så länge utsatt dem för dessa övergrepp, denna förödmjukelse som aldrig tycktes ta slut.
Visst förekom ibland vänliga försoningsgester och publikfriande utspel, men hämnaren hade lärt sig att det var ett spel för galleriet. Exploateringen och förtrycket hade pågått så länge att det blivit till livsluft, självgenererande och ohejdbart.
Sanningen var, betraktad ur hämnarens öga, att priset för befrielse alltid skulle upplevas som orimligt för förtryckaren. Exploateringen var helt enkelt en lönsam affär, och därför skulle bojorna aldrig lossas. Hämnaren och alla de som omgav honom kunde bara se en tillvaro i fortsatt fångenskap.
Bristen på framtidstro hade övergått i en känsla av att inget längre fanns att förlora.
Eller fanns det möjlighet till frihet? Ett liv utan fångenskap, en tillvaro utan galler, bortom de övervakade territorierna dit de hade flyttats med tvång? Skulle fredlig samexistens vara möjlig?
Hämnaren var inte längre säker. Steget tillbaka till tiden före ockupationen var oerhört långt och vägen kantades av förtryckets offer. Att återigen få leva i frihet och självbestämmande kändes som en ouppnåelig dröm, men det var ändå den drömmen som vägledde hämnaren när han nu gjorde sig beredd.
Han hade levt sitt liv med förtryckets piska över ryggen, dompterad och kränkt av en övermakt som åberopade tradition och historisk överlägsenhet när den utövade sin makt. Han insåg att hans självuppoffrande attack inte skulle leda till någon snar förändring, men han visste också att droppen urholkar stenen. Efter honom skulle det komma andra, och någon gång måste förtrycket upphöra. Det skulle komma till en gräns där världssamfundet enades om att sätta stopp.
Hämnaren tog det första steget. Hans muskulösa kropp var spänd och den stundande terrorattacken fick de stora näsborrarna att vidgas.
Strålkastarljuset och sorlet från nattklubbsgästerna gjorde att han för ett ögonblick tappade koncentrationen, men han fann sig snabbt när han såg sin plågoande leende slå ut med armarna i en cirkusgest.
Då vräkte sig den 200 kilo tunga tigern fram och slog sina käftar runt illusionisten Roy Horns hals. Hela Las Vegas skrek av fasa.