Erik XIV: Bränn! Plundra! Slå ihjäl!

Nyligen hittades vraket efter örlogsskeppet Mars, Sveriges och Europas största krigsskepp under 1500-talet.

Fartyget sjönk 1564 under en drabbning med skepp från Danmark och Lübeck ca tio sjömil från Ölands norra udde.

Det fyrmastade fartyget, som beskrivs som ”en flytande fästning”, var större än skeppet Vasa, tros ha haft en besättning på 670 man. Ingen vet exakt hur många kanoner som fanns ombord, uppgifterna svävar mellan 107 och 173.

Fyndet av Mars påminner om Nordiska sjuårskriget (1563-1570), som var ett av de blodigaste krigen i vår långa och synnerligen blodiga historia.

Kriget gällde kontrollen av handeln på Östersjön, handeln med Ryssland och Danmarks fräckhet att föra Sveriges tre kronor i det danska riksvapnet - vilket Sverige besvarade med att införa de danska lejonen i det svenska vapnet.

Danmark ville återuppväcka den insomnade och danskdominerade nordiska unionen. Kriget grundlade det danskhat som kom att leva i många generationer.

Krigsorsaken låg också hos de unga kungarna själva. Sveriges Erik XIV var tjugofem år, hans kusin Fredrik II av Danmark tjugosex. De var unga, maktsugna, aggressiva med ambitiösa planer.

Sverige låg då som i en dansk omfamning med danska Norge på ena sidan, danska trupper på Gotland och danska trupper i det som nu är Sydsverige: Skåne, Blekinge och Halland. Även Bohuslän, Jämtland och Härjedalen var under dansk kontroll.

Sverige hade ett enda litet andningshål ut mot Europa i Älvsborgs fästning, som snabbt ockuperades av danskarna.

Erik XIV svarade med att gå in i det danska Halland under slagordet: ”Bränn! Plundra! Slå ihjäl!”

Erik var personligen mycket framgångsrik med detta i en senare framryckning i Blekinge mot Ronneby, där han var med om att massakrera tusentals personer.

Efteråt skrev han entusiastiskt: ”Ett väldigt mord, så att vattnet i älven var rött som blod utav de dödas kroppar.” Han skriver att fienden var så tam att man ”kunde sticka ner dem som en hop vilda svin och skonade man ingen utan slog ihjäl alla vapenföra så att i staden blevo mer än tvåtusen om halsen utom några kvinnor och barn, dem finnarna slog ihjäl.”

Eriks strategi var ”Bättre ödeland än fiendeland”. Om Sverige inte kunde behålla ett bördigt område var det bättre att det totalförstördes än att danskarna tog det. Halland skövlades på samma sätt. Den ansvarige befälhavaren rapporterade att Halland var så förött att ”avbrända skorstenar voro den enda synen”.

Danskarna svarade med samma mynt. Generalen Rantzau gick till krigshistorien med en blixtoffensiv in i Sverige där han plundrade Vadstena, Alvastra, Linköping, Norrköping, Söderköping, Skänninge och Eksjö innan han återvände hem och rönte evig militär ryktbarhet för sin bedrift.

Senare deltog han i strider vid Varbergs fästning där han fick en kanon­kula i huvudet och aldrig mer reste sig.

Strider pågick över hela nuvarande södra Sverige, i Jämtland, Härjedalen, i Trondheim och utanför Oslo.

Erik följde striderna på nära håll och kom då resande med sin sexton­åriga gravida älskarinna Karin Månsdotter.

Motgångarna i kriget drabbade Erik personligen, hans mentala hälsa blev sämre. Han tog mediciner för ”melankoli”. Han skulle behöva rejäla doser. Han såg konspirationer överallt vilket ledde till att han lät mörda ledande adelsmän.

I upproret som följde avsattes Erik och kastades i fängelse av brodern, Johan III.

Men kriget fortsatte med nya blodbad och förödelse av danska och svenska landskap tills utländska makter ingrep och förhandlade fram en fredsupp­görelse.

Den blev dyr för Sverige som tvingades erkänna att Gotland, Jämtland och Härjedalen förblev danska områden och man lovade att aldrig intressera sig för Skåne, Blekinge, Halland eller Norge.

Älvsborgs fästning skulle lämnas till­baka om danskarna fick 150 000 daler i silvermynt, en ofantlig summa för dåtida förhållanden.

Vartenda hushåll i rikets alla landskap, även de finländska, tvingades betala tio procent av sina inkomster.

Det skulle krävas tio nya krig med Danmark innan de omstridda landskapen skulle bli svenska och Norge slut­ligen anslutas till Sverige 1814.

Följ ämnen i artikeln