Liberalernas största problem är inte Hamilton
Hopplöshet, förvirring och panik präglar numera Liberalerna.
Och partiets största problem är knappast Carl B Hamilton.
Utan snarare att de sedan tidigare valt att samarbeta med SD och allt vad det medför.
Liberalerna är ett parti som är stolta över sin långa tradition av självspäkelse. Det vill säga att vädra sina interna konflikter och inre konvulsioner med omvärlden. Tankar om vägval och kompromisser som i andra partier hålls hemliga, delar liberaler gärna med omvärlden.
Ofta är det en styrka, men sedan partiet bestämde sig för att ge sig i slag med Sverigedemokraterna har denna superkraft vänts inåt.
För att engagera sig i ett parti och för att rösta på ett parti behöver man förstå sig på vad det partiet vill och vad för ideal partiet står för. Liberalerna gör det allt svårare för sig själva och för väljarna att förstå vad detta så anrika parti står för i dag.
Inte minst verkar det oklart för partiets egna politiker. Senast i raden Carl B Hamilton.
Panik i L
Liberaler har under sommaren förfasats över justitieutskottets ordförande Richard Jomshofs islamkritiska uttalanden. Varför detta plötsligt kommit över dem är obegripligt, eftersom Jomshof under många år sagt exakt samma sak. Det kan inte komma som en överraskning att åsikterna sitter kvar även när han håller ordförandeklubban i justitieutskottet.
När Hamilton gav sig på att förklara varför Liberalerna tycker detta är olämpligt men ändå inte kommer att medverka till att avsätta Jomshof, snärjde han in sig ordentligt. Han menade det var illa, men hade det istället varit nedsättande kommentarer om judar, då hade gränsen varit nådd.
Självklart utlöste detta panik i Liberalerna. Johan Pehrson fick som en partipappa förklara att han inte menade som det lät och att alla religioner är lika mycket värda. Hamilton har senare backat från och bett om ursäkt för sitt uttalande.
Nu hörs röster om att Carl B Hamilton borde avgå – men det är ju inte han som är problemet.
Enda vägen är framåt
Problemet är att Liberalerna inte vet vilken fot de ska stå på. Runt omkring dem haglar kommentarer från SD-representanter som går emot allt deras parti står för och deras liberala värderingar, men inne på Rosenbad är det varm och ombonat. Partiet har tagit sitt beslut och det är att samarbeta med SD oavsett vad det partiet står för.
Hopplösheten uppstår när liberaler hela tiden försöker förklara för sig själva varför de accepterar alla dessa, för L, ideologiska övertramp – högt för allmänheten att ta del av.
Carl B Hamiltons snurr är ett symtom på den liberala förvirringen och partiledningen har nu gjort något så o-liberalt som att uppmana partiets företrädare att inte prata med media.
Varför tro att SD bryr sig?
Liberalerna har redan tagit beslutet att stå ut med det samarbetet och det verkar finnas en något naiv förhoppning att Sverigedemokraterna håller på så här för att utmana Liberalerna. Det gör de inte.
SD bryr sig inte om att deras politik håller på att rasera det liberala partiet, tvärtom.
Att det trots partiledningens påbud, fortfarande är liberaler som uttalar sig om den ansträngda situationen i media visar att det ändå finns kämparglöd kvar för att prioritera de liberala värdena, även om den glöden falnat avsevärt de senaste åren.