Överfölls på torget mitt på dagen – ingen ingrep
En 61-årig man slogs sönder och samman av sju högstadiepojkar på ett förortstorg utan att någon reagerade: vuxenvärlden tittade bort.
Det är just denna feghet Ruben Östlund skildrar med sådan otäck precision i filmen ”Play”.
Vid fontänen på torget i Kortedala, Göteborgs första förort, ett folkhemsprojekt av samma slag som Vällingby i Stockholm, har någon lagt en handskriven lapp.
”Civilkurage. Vad är det? Alla ni som såg på när mannen blev misshandlad. Vad gjorde ni? Ingenting. Fegisar.”
Det är så lätt att förstå upprördheten, lätt att dela den. En människa har utsatts för besinningslös misshandel, slag, sparkar mot huvudet, mitt på dagen på ett torg, folk skyndar förbi, vill inget veta.
Nog har vi rätt att kräva mer.
Vi kan inte begära att någon ska ingripa ensam mot en våldsam mobb, men vi kan alla göra något. Försöka agera tillsammans med andra vuxna, slå larm till polisen , vara beredda att vittna i en rättegång.
Men vi vet så lite, vi som inte var där. Och det är enkelt att döma. På diverse internetforum är motivet redan fastställt, det handlar om ett rasistdåd. Invandrarpojkar gav sig på en äldre man för att denne är etnisk svensk.
Så kan det vara. Eller så stämmer det inte alls. Det är ännu tidigt i utredningen och de indignerade internetskribenterna har lika lite som jag hela bilden av vad som ligger bakom det groteska överfallet.
Faktum är att det enda vi vet är att bråket tycks ha utlösts av något så trivialt som att Carl-Eric Cedvander frågade smågrabbarna om de retat hans hund.
Det finns så många frågor, så få svar. Behövs lagstiftning? Några kristdemokrater motionerade för ett par år sedan om en civilkuragelag. En sådan finns redan i många andra länder.
Men tunga remissinstanser som Rikspolisstyrelsen och Justitiekanslern ville inte införa en straffsanktionerad allmän skyldighet att bistå nödställda personer och förslaget föll.
Jag tror inte på en sådan lag. Det är orimligt att kräva att människor ska utsätta sig för livsfara för att hjälpa någon annan. Och med plikt att ingripa kommer viktiga vittnen neka till att ha varit på plats för att slippa straff.
För övrigt finns redan viss lagstiftning. En av de fyra unga nazister som var inblandad i mordet på 14-årige John Hron 1995 dömdes till fängelse för att inte ha stoppat misshandeln och inte ha slagit larm på sin mobil.
Vissa säger nu att de bortvända blickarna i Kortedala är ett tecken på ett samhälle i förfall, att det här inte skulle ha kunnat hända för 50 år sedan.
De har fel. Feghet och likgiltighet har funnits lika länge som mänskligheten. Och begreppet civilkurage myntades redan 1847 av Tysklands blivande rikskansler Otto von Bismarck i ett berömt tal:
”Mod på slagfältet är allmängods hos oss, men ni kommer inte sällan att finna att även respekterade personer kan sakna civilkurage.”
Möjligen har vi dock alla trubbats av, inte minst tidningar, radio och tv. Cedvander hade kämpat för sitt liv i nästan två veckor innan Aftonbladet vaknade till liv.
Kortedala torg den där söndagen skulle kunna vara en scen i ”Play”. I filmen tittar vuxenvärlden bort när tre småkillar trakasseras och hotas av ett gäng grabbar, några år äldre.
Det är samma undfallenhet, samma feghet, samma brist på moral. En uselhet de flesta nog kan känna igen hos sig själva. Alla har vi väl någon gång skyndat vidare i stället för att ingripa.
Men Carl-Erik Cedvander är inte skådespelare, han hade ingen roll i Östlunds obehagliga film.
Han är en människa som ännu ett par veckor efter misshandeln inte vaknar ur koman.