Separatism är ett steg på vägen till något bättre
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Säg ett hyggligt ord om separatister. Kolla effekten.
Statsledningar blir tokiga. Pannor rynkas. Grannländer mobiliserar. Tonläget höjs. FN larmas. Politiska hövdingar blir galna. Ordet folkrätt dammas av. Skjutvapen plockas fram. Strax flyter blod.
Konstigt. Separatisters strävan lappar perfekt över FN-stadgans paragraf om att "befästa världsfreden genom åtgärder grundade på principen om folkens likaberättigande och självbestämmanderätt".
Jag finner inga suddiga sektorer mellan "separatism" och "folkens självbestämmanderätt". I en tid av globalisering och samling i större block som EU klingar visserligen separatism otidsenligt.
Men oftast är separatism ett steg på vägen till något nytt och bättre. Det är önskvärt att separatismen baserar sig i egenart (i historia eller språk, religion, livsstil, utseende eller vad som helst). Obligatoriskt är att en massiv majoritet ligger bakom strävandena, att det inte är en kupp för att gynna en stam, en elit eller en politisk gruppering.
Jag bilade i Baskerlandet, när dessa tankar strömmade genom mig. Nu tror ni att jag ska glamorisera ETA. Tvärtom. ETA liksom IRA i Nordirland är exempel på självständighetsrörelser som gått in i väggen.
Nostalgiskt hade jag på serpentinvägar i Pyrenéerna gett mig upp till byar balanserande på gränsen mellan Spanien och Frankrike. I dessa byar hade jag 35 år tidigare i safehouses (ofta byprästens hem) mött nationalistiskt besatta ungdomar. De poserade med vapen och med bruna papperspåsar över ansiktet.
Vilka hjältar de var! De var Francodiktaturens modigaste vedersakare. De jagades, fångades in och en del dömdes till döden. Deras kamrater fortsatte kampen mot Franco och för ett fritt Baskerlandet.
De vann. Spanien blev demokrati. Deras baskiska bygd har autonomi, eget parlament och teve på det egna (förr förbjudna) språket. Baskerna är nöjda med frihet och självständighet men att samtidigt också vara en del av Spanien. Bara en spillra maoistiska extremister fortsätter att driva extrema krav. De terroriserar sina landsmän; i Baskerlandet måste 3000 domare och professorer, städerskor och journalister därför ha livvakter.
I Irland råder efter 30 års tvister och våldsdåd mellan protestanter och katoliker viss frid. Sociala missförhållanden undanröjs, delaktigheten i politiken ökar. Det ger det militanta IRA problemet att inget problem längre finns. Hur spelar man underdog när man rott hem segern?
För IRA-män blir våldet livsstil. De blir gangstrar. De låg nyss bakom ett bankrån med 400 miljoner kronor i byte. I pubbråk mördar de sina egna medlemmar och skrämmer vittnen till tystnad.
En mutation har ägt rum i ETA och IRA, när år av idealism och heroism ersatts av en tomhet. De har blivit mordiska fähundar, patetiska rättshaverister och politiska snedseglare.
Erfarenheten av ETA och IRA är ett memento för aktivister i andra separatist- och befrielseorganisationer. Men det är inget argument mot deras drömmar och mål.
Det är tack vare separatism som vi har förträffliga länder som USA och Indien (båda bröt sig ur den brittiska kolonialismen), Slovenien (först om att rädda sig ur Jugoslaviens serbiska dominans) och Norge (som för hundra år sedan oblodigt sa ajöss till Sverige).
Låt - parallellt med globalism och EU-utvidgning -separatismen blomma.
Vi ska stå upp för Taiwans rätt att vara ett erkänt, självständigt land. Det är skillnad på taiwaneser och fastlandskineser. Taiwaneserna är till att börja med demokrater.
Och måtte de arma tjetjenerna bli ense om hur de vill skapa sin framtid. För mig får den framtiden gärna vara utan en Putin och hans ryssar med dragna pistoler.
Palestina är en självklarhet. Självständigt och med tiden med handel med grannlandet Israel.
Kosovo då? Separatisterna där är en stor majoritet. Det är ohållbart att tvinga dem kvar i Serbien (men det ska finnas garantier för minoriteten serbers liv).
Men Kurdistan? När jag körde på Baskerlandets bergsvägar var det lätt att se likheter mellan kurder och basker. Jag gladdes med kurderna över att den sega regeringsbildningen i det nya demokratiska Bagdad har sin grund i att kurder inom en irakisk federation vill säkra sin autonomi.
Lycka till. Uppbrott ger nya effekter. Motsatsen är stagnation.