Uppmuntra alltid barn att våga fråga
Någon gång under lågstadiet blev min allra första fröken föräldraledig och vi barn, som alla var smått förälskade i hennes bruna lockar och snälla ögon, fick i stället vänja oss med en vikarie. Det visade sig bli en med betydligt fler år på nacken, både i yrket och livet. En som var rivig och rättfram.
Precis som för alla andra har det under mina skolår passerat en mängd olika lärare. Många är glömda men en del har stannat kvar. Tiden med första fröken (för mitt sjuåriga jag kommer hon alltid vara just fröken fastän det heter lärare) minns jag som lite magisk och pirrig, med oss som slätkammade sjuåringar och hon som positiv nyutexaminerad. Annat var det med en lärare som kom några år senare – där kommer jag mest ihåg att hen under en studieresa avslutade första dagen med ”Matilda, efter de här dagarna kommer jag att spy på dig” för att undertecknad hade vissa koncentrationssvårigheter på tågresan ner. Och så finns det den där fantastiska eldsjälen som fick hela klassen, inklusive trötta killen längst bak, att plötsligt älska samhällsfrågor och ivrigt vilja prestera på topp på varenda uppgift. En sån där lärare som det borde gå att klona och placera ut i varenda stökigt klassrum i hela landet.
Men tillbaka till den rediga vikarien i lågstadiet. Henne minns jag på grund av en sak hon sa på ett av utvecklingssamtalen tillsammans med mamma. Jag gissar att det började med att jag ganska ofta, från då till resten av livet, haft svårt att vänta på min tur när det är något jag vill ha sagt, och därför – så som vi tjejer får – fått ”pratig” stämplat i pannan. Den här kvinnan var den första att inte problematisera det utan att i stället göra precis tvärtom och uppmuntra. I stället för att hyscha sa hon: ”En sak ska du veta Matilda, och det är att det bara är dumskallarna som inte frågar”.
Den där meningen har hängt kvar sedan dess. För hon har alldeles rätt – den som inte frågar får inget veta. Folk som till exempel hittar på att de inte vetat om att människorna de ätit middag med var extremister framstår bara som dumskallar – det är ett uselt försvar eftersom ingen borde vara dum nog att inte fråga. Samma med bekanta som tror att en artighetskonversation inte kräver några motprestationer och aldrig frågar tillbaka. Det är inte bara oförskämt, de framstår dessutom som ointresserade och osmarta.
Så när treåringen för sjuhundrasjuttioelfte gången frågar ”varför då?” trots lika många svar försöker jag tänka på min gamla vikaries ord och inte sucka utan fortsätta svara. För är det något som barn ska lära sig så är det vikten av att alltid våga fråga. Hur ska de annars någonsin kunna lära sig något?