Arbetet mot extremism är ett dåligt skämt

Statens arbete mot politisk extremism är ett mycket dåligt skämt.

Med en usel utredning som grund stämplas humoristiska vänsteraktivister som potentiella terrorister.

Någon som minns överklassafarin?

Ett gäng vänsternissar tillhörande organisationen "Allt åt alla" anordnade en resa till Solsidan i Saltsjöbaden och lyckades fylla en buss med nyfikna som betalade 50 kronor för att lyssna på en guide berätta om hur de välsituerade lever.

Det var ett liv och ett kiv och en pöbelhop bestående av lokala brats med fläskkotlett-frisyrer kastade ägg, visade upp sina dyra smartphones och vrålade originella tillmälen i stil med "kommunistfittor".

På det hela taget ett lyckat och humoristiskt sätt av några pr-snillen att belysa klassklyftor och segregation: uppmärksamheten i tidningar, radio och tv blev stor och det fnittrades på sociala medier.

Tre år senare har en statlig myndighet vid namn den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism kommit fram till att upptåget gör vänsternissarna lika farliga som IS och nazister.

På myndighetens utbildningssajt, där människor som arbetar med ungdomar ska utbildas i att upptäcka farliga åsikter, varnas nämligen för Allt åt alla.

Överklassafarin är det enda konkreta exemplet som ges på organisationens samhällsfarliga aktioner, även om det också påpekas att det finns skäl att se upp med kids som är slipade nog att försöka "legitimera sina åsikter genom att peka på missförhållanden i samhället".

Myndigheten tycks ha missat att dessa aktivister även begått så subversiva förbrytelser som att kasta vattenballonger på nazistiska Svenskarnas parti, buat på sverigedemokratiska torgmöten och iscensatt en kampanj för att få folk att pilla bort högerextrema och rasistiska klistermärken från lyktstolpar i sina bostadsområden.

De senaste dagarna har Mona Sahlin, av alliansen utsedd till nationell samordnare, fått en hel del välgrundad kritik för det tramsiga tilltaget att kategorisera Allt åt alla som "våldsbejakande vänsterextremism".

Mindre vikt har fästs vid att hennes arbete bygger på vad som mycket väl kan vara en av de sämsta statliga utredningarna i modern tid.

Det var nämligen en enda röra i den rapport som demokratiminister Birgitta Olsson lade fram i december 2013.

Brottsförebyggande rådet avstod från uppdraget att samordna arbetet efter att ha läst det färdiga resultatet och tre av de sakkunniga i projektet gick ut i en debattartikel och sågade utredningen jäms med fotknölarna.

Ett av misstagen var att slå fast att det går att arbeta med en gemensam strategi mot all form av extremism. Riskerna för att samordaren därmed blir blind för det som skiljer våldsam islamism och höger- respektive vänsterextremism från varandra är uppenbara.

Än värre är att ideologin ges en underordnad betydelse. Sociala faktorer ansågs vara grundorsaken till att personer rekryteras. Detta trots att expert efter expert vittnat om att ideologisk drivkraft och socialt sammanhang samverkar med varandra.

Det är ofta hopplöst att upptäcka en människa i riskzonen utan att ha goda kunskaper om den ideologi som den har bekänt sig till.

Egendomligt nog har utredningen valt att rikta insatserna endast mot tonåringar. Men radikaliseringen kan ske senare i livet. Breivik var vuxen då resan inleddes. Terroristerna i Paris och Köpenhamn tycks ha formats i fängelse.

Den 88-årige högerextremist som 2009 attackerade förintelsemuseet i Washington och mördade en vakt ska vi bara inte tala om.

Att en statlig myndighets förebyggande arbete mot terrorism bygger på denna usla grund kan dessvärre komma att visa sig vara ett katastrofalt misstag.