Sjuksköterskorna flyr – i stället för att kriga

Monica Gunne

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-09-04

Vad hände med sjuksköterskornas löner?

Var det inte ett slags bulleri-bång bara för ett tag sedan? En vässad, hårdare ton: att nu fick det vara slut med låga ingångslöner. Det fick vara slut med skitlöner över huvud taget.

En kvalificerad utbildning, oregelbundna arbetspass och ett jättelikt ansvar – ska inte det löna sig?

Kollade vårdfackets hemsida och tänkte: Här kokar det. Här rasar väl inläggen in. Här stänker det av uppror, prostester och vilda förslag. Här tvinnas strategierna.

Men inget sånt.

Absolut inget sånt.

Det är inte med upprop, aktioner och demonstrationer som sjuksköterskorna visar sitt missnöje. 2012 tar man till andra metoder:

Man går.

Man säger upp sig.

Man drar till Norge.

Man går till något privat.

På universitetssjukhuset i Linköping är det till exempel akut brist på sjuksköterskor. Sex vårdplatser är stängda på neurologen och fyra på njurmedicin. På ortopeden fixar man inte längre bemanningen och på akuten­ är det kris: 70 procent av sjuksköterskorna har slutat och patienterna måste skickas i väg åt något annat håll.

Karolinska universitetssjukhuset och Skånes universitetssjukhus har också haft problem i sommar. Och här handlar det om över­beläggningar och satellit- patienter, om stressad akutpersonal och om patienter som hamnar på fel avdelning.

Men det är inte bara lönen som får en sjuksköterska att gå. Det är stressen, arbets­tiderna och tok-scheman som kan knäcka en elefant. Patrizia Bjerkegren, ord­förande för Vårdförbundets avdelning i Östergötland, berättar om de så kallade rotationstjänsterna, där natt blandas med dag och kväll i ett osunt regelverk: Dygnsrytmen blir fel. Man mår dåligt, man känner sig bakfull, som en zombie. Man får sömnproblem och hjärtklappning.

Hälsan tar stryk: Ny forskning visar att oregelbundna arbetstider kan öka risken för både tarmcancer och bröstcancer.

Och de hårda arbets­passen kan till sist fälla den mest lojala: Man orkar ­inte jobba heltid, man backar till en deltid. Och då blir det dyrt på ett annat sätt: lägre föräldra­försäkring, lägre sjukersättning, lägre pension.

Lägre allting.

Ja, ni förstår scenariot.

Det blir en spiral som vrider sig … nedåt. Och då är det väl alltid mycket bättre att man bara säger upp sig?

Eller hur?