Ondskan i Amstetten ger vårt samvete ro

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vet. Josef Fritzl är en sjuk, sjuk man. Om det är något som hela världen verkar kunna enas om så är det ju i alla fall detta. Plötsligt hamnar alla andra på samma sida – den goda. Som bordellkillen som berättade om Josef Fritzls besök på ”Villa Ostende”. Som förklarade att ”Han kom ganska ofta till oss” och ”95 procent av gästerna är helt normala. Ytterligare tre procent är lite udda. Fritzl hör till de återstående två procenten som är svårt perversa – och som säkerligen är psykiskt sjuka”.

Fallet i Amstetten är som en tillfällig Barabas-benådning som ger alla möjligheten att framstå som fullständigt normala i jämförelse med Josef. Så länge allt kretsar kring herr Fritzl ligger vi andra i lä.

Fritzl blir något att drunkna i och vila i. Något som vi inte kan hjälpa och något som vi inte kan kontrollera.

I Agenda stod en etikforskare häromdagen och förklarade att ”nu försöker vi förstå”. Sa att det är naturligt att behöva älta detaljer, och att det är därför som Amstetten är ett samtalsämne på arbetsplatser runt om i hela landet. Vilken vitaminbrist får barn som aldrig har fått se solen? Sådana saker. Att man vill veta, prata om det, peta i det, älta det, och att det är ett nödvändigt sorgearbete och krisarbete som människor behöver.

Av samma anledning skall Svt sända Englas begravning på lördag – för att allmänheten skall få möjlighet att visa sitt deltagande. Vi sörjer. Vanmakten över Arboga och Max och Saga. Den tunga känslan över att inte kunna ställa saker och ting till rätta. Förtvivlan över att det är för sent för oss att göra något för att hjälpa till.

Och kanske är det till och med halva poängen.

Som att stå framför en färdigdiskad disk och fråga om man kan hjälpa till med disken? Som att säga ”du kunde ju ha lånat pengar av mig” till någon som precis fått sin lön.

Det handlar om en nationell sorg utan förpliktelser. Vi är home free. Det är inte som när man försöker övertala folk att se ” ”Hotell Rwanda” eller ”Gitmo” eller ”Checkpoint – ockupationsmakt” eller ”Livet är underbart!” eller ”Rendition” eller ”Lilja 4ever”. När man får till svar att ”jag klarar inte av när barn far illa”, eller ”jag orkar inte med sådana vidrigheter”, eller ”jag vill inte se något så tungt och deprimerade i kväll”.

Vad är i så fall historien om Josef Fritzl? En solskenshistoria som gör en på gott humör? Klarar man av att sätta sig in i de senaste detaljera kring Amstetten borde man väl klara det mesta? Sitter man en vacker majdag och tar del av planritningarna över den underjordiska källaren, den låga takhöjden, hur hud ser ut om den aldrig har fått sol, Josef som band sin dotter som en hund och våldtog henne framför deras gemensamma barn, beskrivningarna av stanken – vilka dagar klarar man då inte av att lyssna till det andra? Vad krävs för att en berättelse om amerikansk tortyr eller svensk trafficking skall kännas lika lättläst som en instängd sexbarnsmamma i en källare? Vad är skillnaden?

Är det risken för ansvar? Josef Fritzl är sitt eget monster, men vem skall ta hand om vårt?

Jag vet inte vad jag skall göra av min ilska när det gäller Amstetten. Eller Engla. Eller Arboga. Det känns inte som om vi kan lära oss någonting, eller göra någonting som kan minska risken för att det skall hända igen.

Det enda jag vet är att det inte är försent för oss.

Barn dör i armarna på sina föräldrar, människor hålls inspärrade i burar, morföräldrar tvingas se på när deras barnbarn bärs ut övertäckta på bår. Att utsätta sig för olika typer av historier om mänskligt lidande, är att ständigt påminna sig om det ansvar vi har.

Nutidsrevisionismen är det största monstret av alla.

Ingen annan kommer ta disken.

Sörjer vi vår maktlöshet, är det maktlösa vi blir.