Ett glömt liv gömt i en kasse på vinden

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Yngste sonen har börjat fråga om sin barndom. ”Jag kommer inte ihåg något”, säger han.

”Det ska du vara glad för”, var det på vippen att jag svarade. Men jag sa aldrig så.

I stället försökte jag svara på hans frågor, men märkte hur allting flöt ihop. Att det inte blev någon ordning på berättandet. Att det lät som frusna klichéer, som något jag upprepat så ofta, att det inte längre fanns någon sanning kvar.

Jag hade också glömt.

Då mindes jag dagböckerna. ”Allt finns dokumenterat”, sa jag. ”Jag har skrivit upp allt som hände. Vartenda ord.”

”Var då?”

”I några svarta vaxduksböcker. Minst tio stycken. Fullklottrade.”

”Var är dom?”

Ja, var då? I någon påse ... någonstans.

Så vi började leta. Vi letade efter vårt gemensamma trauma överallt. I bokhyllor, lådor och skåp. I garderoberna, högt upp på hyllorna och jag hörde hur jag malde: ”Jag vet att de ska vara här.”

Men ingenstans de svarta vaxduksböckerna.

Yngste sonen till sist: ”Kan de vara på vinden?”

”Va? Nej nej, jag orkar inte gå dit upp.”

Sonen: ”Jo, kom.”

Och där – invid jättehögen av ett osorterat och kaotiskt liv – låg våra bortglömda minnen. Som en hemlighetsfull brunn låg de nedsänkta i en papperskasse. I en smutsig papperskasse, inslängd i ett hörn.

Vi stirrade i påsen. Vi stirrade på vårt gemensamma liv som vi båda hade glömt. Som vi båda trodde att vi hade glömt.

Och som nu låg där som ett glimmande svart guld.

Ett svart ondskefullt guld.

Och nu ville min son öppna den där mörka skatten.

Grep tag i en dagbok, bläddrade och började läsa. Det var dikter, skrivna i ett enda skärande andetag. Där fanns ingen självömkan. Inget tassande och inga omskrivningar.

Det var rakt på. Och jag fattar inte. Hur kunde jag vara så klarsynt och ändå göra mig skyldig till så många fel?

Så många felsteg och korkade bedömningar. En mamma utan undantag. En mamma som svävar fritt.

Jag kunde inte skydda min son då. Kan jag göra det nu?

”Ska du verkligen läsa det här”, frågade jag.

”Ja.”

”Fixar du det?”

”Ja.”

Och jag bävade, när jag såg hur han hällde ner de svarta dagböckerna i en orangefärgad, lyxig kasse.

Och sedan lyssnade jag efter hans steg i trapphuset. Efter hans snabba, lätta fotsteg.