Ett sånt hallå om Hello Kitty
Jag antar att de flesta av er också har märkt det. Hon har smugit sig på, krupit in, nästlat sig igenom och plötsligt är hon överallt. Jag ser hennes karaktäristiska ansikte vart jag än vänder mig. Nej, det är inte Linda Rosing, Carolina Gynning eller Laila Bagge jag pratar om. Jag syftar på någon som står mig mycket närmre än så, någon jag lägger ner en hel del tid och pengar på, någon jag omger mig med varje dag, men som jag först nu insett att jag faktiskt inte känner alls: Hello Kitty. Den japanska överhypade lilla vita kattungen med det gigantiska huvudet, den röda rosetten och de sex små morrhåren.
Figuren som man förr fick leta efter i exklusiva specialaffärer med japansk direktimport, men som man nu formligen får vada genom bara man sätter sin fot i någon av storkedjornas butiker. H&M, Lindex och till och med Kappahl. Alla barns nya favvo, emotjejernas ständiga följeslagare och till och med Paris Hiltons lilla beskydderska. Hon är fin, hon är söt och jag blir extatisk när jag ser henne, jag älskar henne.
1997 var året då jag fick upp ögonen för den lilla katten, sen dess har jag ohjälpligt flera gånger i veckan kommit hemsläpandes med produkter (de flesta såklart onödiga) prydda av hennes lilla skepnad.
Det är något väldigt speciellt i hennes proportioner, hennes fina tillbehör, hela hennes formspråk.
Kanske fick jag för få rosa grejer som barn, eller så är det något genetiskt samlarbegär. Eltandborste, pennor, massagestav (från en porrbutik i Japan), brödrost, gigantiska gosedjur, väskor, klocka, smycken, tofflor, morgonrock, duschkräm, glas och väckarklocka är bara lite av det som trängs på hyllorna i min tvåa, och är inte ens ett axplock av utbudet i världen.
Industrin är gigantisk. Nämn en sak, vilken som helst, och det finns i Hello Kitty. Bil: ja. Cykel: ja. Tapet: ja. I många länder är det inte som många tror här i Sverige, en barnprodukt, utan något exklusivt som vuxna köper och bär. Men så i veckan började jag researcha lite om Kitty. Jag blev besviken.
Hon är nämligen en tönt i en könsrollsmässigt förlegad familj. Kittys mamma: Kärleksfull och snäll. Hon städar huset och bakar.
Hon är känd för sin underbara äppelpaj. Kittys mormor: Tycker om att brodera och att göra goda efterrätter. Detta är all info man får om dessa kattkvinnor. Över till den manliga sidan: Kittys pappa: får familjen att skratta, jobbar hårt men är ofta försjunken i egna tankar. Kittys morfar: Välutbildad och gillar att berätta historier.
Vad ska man säga? Själv gillar Kitty vänner, paj och annat lamt. Hon är dessutom enligt Google fem äpplen hög och väger som tre äpplen. Hur fasen är det möjligt? Och med det stora huvudet? Jag läste även att hon inte har någon mun för att hon pratar med hjärtat. Kitty behöver uppdateras. Ge henne en mun och en kurs i genusvetenskap, låt henne få bli en bättre förebild för oss alla.