Aftonbladet har gjort något extremt ovanligt
Det har gått långt då Aftonbladet i en nyhetstext dementerar att fakta om morden på Ikea förtigs.
Men så lever vi också i en tid med obehagligt upphetsade stämningar och då pressetiken än en gång är ifrågasatt.
En snabbokulär besiktning av de tusentals inkommande tipsen till Aftonbladet om de fruktansvärda morden ger vid handen att ett inte obetydligt antal läsare anser sig ha kommit betydligt längre i förundersökningen än polisen.
Vad spelar väl kommenderingschef Per Ågrens tydliga besked om att inget i utredningen tyder på att misstänkta och offer kände varandra och att politiskt eller religiöst motiv tycks saknas för roll då grannens hustrus arbetskamrat vet hur det egentligen ligger till.
Hedersmord! ropar någon. Blodshämnd, tipsar någon annan och en tredje vet att det är den islamistiska organisationen Boko Haram som har begått ett terrordåd.
Borde Aftonbladet göra nyheter av dessa rykten och illa underbyggda spekulationer? Borde tidningens reportrar återge konspirationsteorier, vanföreställningar och rasistiska lögner som lanseras på diverse skitsajter och i mindre nogräknade forum?
Nej, givetvis inte. Det vore djupt oansvarigt. Inga medier med en rimlig ansvarig utgivare skulle komma på tanken.
I stället valde Aftonbladet att göra någonting mycket ovanligt, nämligen att publicera sanningen om vilka skador kvinnan dog av trots att polisen ännu inte officiellt sagt något om saken.
Vi gjorde det dels för att den rutinerade kriminalreportern Richard Aschberg har mycket goda källor, dels för att det har drällt in mejl med påståenden om att vi döljer att kvinnan mördades på ett sätt som tyder på att det rör sig om ett terrordåd.
Än mer ovanligt är att Aftonbladet i samma nyhetstext i dag slår fast att fakta inte döljs. Jag har jobbat på tidningen i många år och kan inte påminna mig att ha varit med om något liknande. Det är som att berätta att vatten är vått.
Då jag på tidigt 1990-tal tog mina första steg i branschen såg världen dock annorlunda ut. Då fanns inget internet där människor i långa trådar på olika forum hetsade varandra till allt djärvare slutsatser om olika brott, inte heller existerade sajter där vilka lögner som helst kunde publiceras och nå stor publik.
Även då fanns oansvariga medier, men mest i form av marginaliserade figurer som pillade ihop obskyra, stencilerade skrifter och med måttlig framgång försökte dela ut dem utanför Systembolaget.
Det var även en tid då det rådde konsensus i etablissemanget om vikten att värna pressetiken. Så är inte längre riktigt fallet. I går kunde till exempel en etablerad röst som Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson twittra att ”vi borde publicera vad vi vet” och oroas över journalistiken i en tid då folk vänder sig till Flashback för att få ”fakta”.
Det här är en text jag har skrivit tidigare. Jag skrev den för några år sedan, då en av dessa sajter som hatar invandrare påstod att etablerade medier inte vågade skriva om en ledande svensk politikers besök hos en prostituerad.
Jag påpekade att tre av tidningens bästa reportrar vänt på alla möjliga stenar för att ta reda på sanningshalten i uppgifterna och kommit fram till att det var strunt. Så ser skillnaden på journalistik som tar ansvar och forum som publicerar löst skvaller ut.
Jag skrev den tidigare i år, då Aftonbladets pågående granskning av Flashback kritiserades hårt av vissa.
Kommer, frågade jag, mer ansvarstagande forum på internet att växa fram för att förhindra politiker att inskränka yttrandefriheten? Kommer nätets aktörer själva att sanera hoten och hatet?
En tidning som Aftonbladet var inte helt olikt dagens Flashback i slutet på 1800-talet. Inga detaljer sparades i rapporter om brott, notisjägare fick betalt per rad för att gå på rättegångar och frossa i människors olycka och det var självklart att publicera en artikel om att major Andersson begick äktenskapsbrott med sömmerska Johansson.
Till slut tröttnade konung och riksdag och började morra om att inskränka tryckfriheten. Det var under detta hot som de första pressetiska reglerna skapades och en hedersdomstol, Pressens opinionsnämnd, inrättades. Ett självreglerande system som i allt väsentligt har sett likadant ut sedan dess.
Jag tror att det i vår överhettade tid är viktigare än någonsin att värna detta system.