Lars Hammars kamp för livet är underbar att följa
Hur ska man stå ut med åldrande föräldrar?
Det skildras i både text och bild.
En oavbrutet intressant fråga.
Själv är jag just nu inte en del av problemet. Mina föräldrar är döda och jag själv fullt funktionsduglig.
Jag löser saker med mobilen och datorn utan att fråga barnen (jag googlar, vilket de också visade sig göra). Ibland, måste jag erkänna, snappar jag upp en del tips från mitt åttaåriga barnbarn.
Men jag klarar mig.
Visst tänker jag på hur det ska bli när detta ändras. Den barnrika 40-talistgenerationen börjar bli gammal, och nu kommer vittnesmålen.
Hanna Hellquist skrev i DN: ”Med sorg och irritation ser jag hur mamma försvinner in i ålderdomen”.
Det var en brutalt ärlig text om en mamma, född 1944, som hon inte längre tänker på som en jämlike, utan som börjat leva i en annan värld.
”Det är en lång, utdragen sorg”.
Själv minns jag att jag från en dag till en annan insåg att mina föräldrar inte längre var till för att hjälpa mig, utan det hade blivit tvärtom.
När man måste hjälpa sina föräldrar i en värld de inte längre fullt ut begriper är det svårt med jämlikheten.
Filip Hammar har gjort en film om samma sak, ”Den sista resan”, som just nu går på bio.
I den försöker han hantera sin relation till sin pappa Lars, född 1942.
En människa född det året kan vara president i USA, eller fullt aktiv i sitt yrke som Paul McCartney och Martin Scorsese.
Eller också är man en trött före detta fransklärare som har svårt att komma upp ur fåtöljen i Köping.
Baksidan av resonemanget att 70 är det nya 50, är att alla människor inte lever upp till det. Det finns så kallade superagers, som är fullt friska och alerta vid 80, och andra som tacklat av.
”Den sista resan” väjer inte för att visa huvudpersonen i all sin skröplighet. Filip får lägga upp maten på gaffeln och lyfta glaset åt sin pappa, och hjälpa honom att manövrera rollatorn.
”När steppade du senast”, frågar han fadern, som ligger orkeslös i sängen.
Där Hanna Hellquist talar om sorg och irritation, arbetar Filip Hammar sig i filmen igenom den, för att hitta tillbaka till glädjen och kärleken till pappan.
”Han älskar dig”, säger Filips mamma till maken.
”Vilken belastning”, svarar han.
Men han ställer upp på den vansinniga idén att åka till favoritlandet Frankrike en sista gång.
Vi ser det som Hanna Hellquist skriver om. Hur den äldre personen har försvunnit in i ålderdomen. Hur den yngre har svårt att acceptera det.
”Jag hoppas att du inte är besviken på mig, Filip”, säger pappan.
Och man ser hur sonen kämpar för att inte vara det.
I en makalös slutscen högtidlighåller han pappans livsgärning. En äldre människa är inte bara sin skröplighet. Det finns ett helt liv av stora insatser att minnas.
Klarar man det som barn, att se hela föräldern, och inte bara den tunna kroppen som hukar över rollatorn? Det är den unges utmaning.
Förälderns är att ändå försöka hänga med, så länge livet finns. Lars Hammars kamp för att göra det är underbar att följa.